— Ja, svarade jag straxt, ja, herr kommen dör, jag drar värjan oeh är färdig att försvara mig. Efter ett ögonblicks tvekan, gjorde sig äfven Foulquerre stridsfärdig. Men nästan omedelbart derefter sänkte han sitt vapen. — Hvad gör ni? utbrast jag. NI försvarar er icke! ... Hvarföre? — En långfredag ... mumlade han. — Hvad gör det? — Hör mig. Det är nu sex år sedan jag biktade mig, jag bäfvar för min själs tillstånd, men tre dagar härefter d. v. s. om måndag morgon träffas vi åter. — Jag vill icke vinta tre dagar! ropade Jag; icke två, icke en, icke ens en timma! Nej här på ögonblicket skall saken afgöras. —al den lefvande Gudens namn, som dog för oss på denna dag, ätertog herr Foulquerre, besvär jag er att icke alslå den framställning jag nu gjort! — Jag afslår den! — NIi är således utan medlidande? — Ja. — Nåväl då! jag, som icke vill sätta min själs eviga salighet på spel, jag vägrar att duellera i dag. Jag är af naturen mycket lugn och oförarglig och, som ni vet, ta sådana menniskor aldrig reson, när de någongång blifvit uppretade. Också hade kommendören knappt uttalat de ord, jag nyss anfört, förrän jag höjde min värja och gaf honom med flata klingan en dugtig örfil. Vid denna oerhörda skymf uppsteg en purpursky på herr Foulquerres eljest bleka ansigte, täta blixtar sköto fram ur hans ögon, hans hand fattade krampaktigt om värjfästet,