tåligt, till dess Foulques Jemnade kyrkan och gick då fram till honom samt sade med kall och likgiltig min: — Herr kommendör, jag är lycklig öfver att genom detta tillfälliga sammanträffande få underrätta mig om ers herrlighets helsotillstånd. — Herr kommendör, svarade han, jag befinner mig förträffligt och tackar ers herrlighet för det intresse, hvarmed ni omfattar min person. — Törs jag fråga ers herrlighet till hvilken kyrka ni nu ämnar bege er? — Till den heliga Johannis, svarade kommendören. oo Om ers herrlighet icke har något deremot, återtog jag, skall jag ha den äran att följa er dit den genaste vägen... Jag trodde, herr Foulquerre skulle bli förvånad öfver den ifver, hvarmed jag gick hans temligen tydligt tillkännagifna önskningar till mötes. Men det måtte han icke alls ha blifvit. Han svarade tvärtom i den artigaste ton och med ett förbindligt leende på sina läppar: — Jag är synnerligen smickrad öfver ers herrlighets sällskap och tackar ödmjukast för er artighet. Sedan han sagt detta, begåfvo vi oss utaf. Jag sökte efter bästa förmåga underhålla samtalet och förde honom, utan att han märkte det till strada Stretta. En gång anländ dit, skyndade jag mig att draga värjan, fullt säker om att på en dag sådan som denna, då alla menniskor voro samlade till gudstjenst i kyrkorna, icke bli störd. Foulquerre märkte min rörelse och utropade: — Huru, herr kommendör, ni drar värjan!