Dagens Nyheter – 6 februari 1866, sida 3

(Insändt.) Vid kungl. teatern inträffade i torsdags den obehbagligheten att spektaklet inställdes sedan många redan anländt. Den ena vagnen kom efter den andra, men alla måste återvända med oförrättadt ärende, ty hr Arnoldson hade insjuknat. Det är emellertid underligt, att en sångare skall så hastigt blifva hes eller dylikt, och nog tycks det att han kunnat skicka sjukbud så pass tidigt, att det hunnits tidigare in som skedde genom extra affischer annonsera att spektaklet var instäldt, så att ej en mängd menniskor hade blifvit förledda att göra teatertoilett, bekosta sig vagnar m. m., eller att något annat spektakel kunnat gifvas. Genom ett sådant förfarande af direktion och sujetter, som nu är nämndt, skall mången mista smaken att gå på teatern, hvilken ej får visa sig liknöjd mot en publik, sådan som vår, hvilken är mera än beskedlig och fyller salongen, det må uppföras hvad som helst. Ett annat fel inom teatern är det ständiga farandet till Göteborg. An reser någon sängare eller sångerska, än en hel elitkorps af baletten, så att vi sjelfva måste undvåra en sådan i våra operor. Då råder det minsann icke sjukdom, då är hvar och en frisk som en nötkärna, liksom om somrarne då artisterna slå sig tillsammans och gastera i Sverge, Finland, Norge. Aldrig hör man då att någon är sjuk, men se då gäller det också att förtjena något extra; här hemma ha de alla sina fulla löner, de må vara verkligen sjuka, eller bara vara kapriciösa; och det ena eller det andra kan räcka i veckor, ja, månader. Pius.