Dagens Nyheter – 6 februari 1866, sida 1

De franske herrarne kunna emellertid icke tåligt och undergifvet fördraga de sedesammas förakt. De ha i alla tider sökt hämnas genom bitande skämt och förtal. Deras bemödanden ha dervid i allmänhet gått ut på att upptäcka dessa damers kärleksäfventyr och sedan utsprida dem. Men som de vanligen aldrig kunnat italienska eller spanska språken, ha deras historier sällan kommit utom deras egen trånga krets. Emellertid lefde vi vid tiden för min berättelse i lugn och frid på ön. De sedesamma ätnjöto aktning och utdelade sina ynnestbevis åt enhvar, som var förtjent deraf. Så stodo. sakerna, när ett franskt fartyg anlände till ör och med detsamma kommendör Foulques de Foulquerre. Denne herre tillhörde ett gammalt förnämt hus i Poitou, hvilket ansågs härstamma från de första grefvarne af Angouleme. Han hade varit på Malta flera gånger förut: först för att deltaga i korståget mot turkarne, sedan för att träffa en Milanesare, som han bestimdt föresatt sig att döda, och slutligen för att aflägga ordenslöftena. Vid detta tillfälle hade kommendör Foulquerre visat de otvetydigaste tecken till ett vildt och blodtörstigt lynne, samt gjort sig hatad och fruktad af alla menniskor. Nu kom han till Malta i afsigt att anhålla om öfverbefälet öfver flottan, och som han var nära fyratib år gammal, hoppades man finna honom mindre fallen för trätor och slagsmål im fordom. Första gången jag såg Foulques de Foulquerre, gjorde hans åsyn ett högst obehagligt intryck på mig. Hans ansigte uttryckte vildsinthet och kraft. In skog af svart och mycket