Dagens Nyheter – 5 februari 1866, sida 2

vägrade. Vi drogo våra svärd, en duell uppstod och jag dödade min motståndare. — Ahl! utbrast Rolf, dödade ni honom? — Ja, så gjorde jag. Deruti ligger ingenting underligt... När jag nu tänker på saken, har jag allt gjort er en vida större tjenst än jag sjelf trott. — Huru då? — Vet ni hvem den person var, som ville röfva bort er hustru, men som 1 stället fick tre tum af min värgklinga i hjertat? — Nej, svarade Rolf. — Nåväl! fortfor don Raymond, det var er. dödlige fiende, er motståndare i den duell, hvarvid jag kunde sägas, fungera såsom vittne, jag menar grefve Aubigny. — Hvad säger ni! utropade chevaliern öfverraskad. Derpå tillade han nästan omedelbart: — Ack ja, ni har verkligen gjort mig en ofantligt stor tjenst genom att befria mig från grefven. Kommendören, hvilkens tankfullhet för ctt ögonblick skingrats, satte sig ned på en stol och försjönk åter i sina grubblerier. Rolf betraktade honom en stund under tystnad. Derpå gick han fram till honom och fattade hans hand. — Don Raymond... min vän... frågade han, hur är det med er?.. Kommendören tvekade. Rolf förnyade sin fråga. — Huru är det med mig?... upprepade don Raymond. Ni frågade ju, hur det är med mig? — Ja, och jag försäkrar er, att denna fråga förestafvas af det lifligaste och uppriktigaste intresse för er person;