ren väntade honom på värdshuset Kung Salo mo. Utan att förlora ett ögonblick, skyndade Rolf genom den hemliga gången ini värdshuset samt träffade don Raymond i det rum juder upplåtit åt honom. Spanjoren satt med arm bågarne stödda mot bordet och ansigtet gömdt i sina händer, synbarligen försänkt i djupa och allvarliga betraktelaer. Då han fick höra ljude af herr Tremblayes steg, lyftade han upp hufvu: det. Han såg så dyster ut, att Rolf blef helt förskräckt. Emellertid steg han upp och kom emot chevaliern, som med mycken värma tryckte hans hand och utropade: — Ack, kommendör, huru mycket har jag icke att tacka er för! — Ni är mig ingen tack skyldig, genmälde kommendören med mycket allvar. För några dagar sedan gjorde ni mig samma tjenst som den jag i dag haft tillfälle att bevisa er. Vi äro således qvitt. — Ni torde ursäkta att jag ser förhållandet i en annan dager och derföre kommer att städse hysa den lifligaste tacksamhet för er... — Må ske, jag kan icke befalla öfver edra känslor; men jag anser er tacksamhet obefogad. Jag har tagit en värnlös qvinna i försvar, se der allt. Ni skulle ha handlat på samma sätt, om ni varit i min ställning; och för öfrigt visste jag icke alls att detta fruntimmer var er bustru. Låt oss tala om något annat, jag ber... — Annu ett ord, om ni behagar, kommendör. — Hvad? — Säg mig något om sakens förlopp? — Med största nöje. Jag skule just gå hem, då jag fick höra klagorop, och varseblef en herre, som bar bort ett ungt fruntimmer. Jag befallde mannen att släppa sitt rof. Han