Dagens Nyheter – 3 februari 1866, sida 2

— I himlens namn, min herre, släpp mig! stammade hon. Den okände utbrast i skratt. — Se så, min engel; ta nu skeden i vackra hand! Ni begriper väl, att om jag velat, skulle jag straxt ha lyft it er ur bärstolen med samma lätthet som ett barn lyfter en docka; men jag vill ieke handtera er illa, utan tvärtom gå till väga med all möjlig varsamhet... Emellertid skynda er nu, vi ha redan ödat bort nog mycken tid, och jag får förbereda er på att derest ni icke godvilligt vill foga er efter mina önskningar, kommer jag att använda våld. — Men, min herre! utropade Johanna förtviflad, jag är en hederlig qvinna! — Så mycket bättre! svarade den okände; jag tycker mest om sådana. — Ah! ypperligt! — Jag älskar min man... — Så ni skämtar! — Jag älskar honom af allt nitt hjerta, det svär jag er! — Nå, jag måtte säga! utbrast den okände med ett hänlöje. Ni är en högst ovanlig qvinna, och jag välsignar nu mer än någonsin den slump som fört er i min väg... — Ni har således intet medlidande med mig? — Man har icke medlidande med andra än de olyckliga, och jag tinker Iyckliggöra er. I detta ögonblick lät ljudet af steg höra sig på något afstånd. Den okände vände sig om med synbar oro. Derpå fattade han Johanna om handleden och tillade i tvär och bestämd ton: