( OO VR ON A VA LOL COLLIN samt att ersätta Andersson det belopp han af h nom tillnarrat sig. Landsorten. Dot förmodade poströfveriförsöket vid Te reboda. Härom hölls ransakning å vintertinget Walla, hvarom i Göteborgsposten berättas: Hemmansbrukaren Gustaf Johansson i Dorasbaq ken under Forssvik stod anklagad för det han lö dagen den 16 sistl. december kl. half 7 på aftone på andra sidan poststationen Karlslund anfallit de emellan Moholm och Karlsborg farande landtpo sten, vid hvilket tillfälle, såsom förut omnämnts postiljonen A. G. Bengtsson, medelst ett skotts at lossande, träffade våldsverkaren, som fattade tag tyglarne på hästen, i högra sidan straxt nedon skulderbladet, så att han tumlade omkull. Bengts son, såsom målsegare och derföre först hörd, be rättade, att han ofvannämnde dag på Ofverby gärdt upphunnit fem på vägen gående karlar, hvaraf en synbarligen den störste af dem, försökt hugga fast i tyglen, i afsigt att hämma hästen, men hvilke afböjdes af B. genom ett piskrapp åt den djerfve så att hästen försattes i en lifligare fart, att er tom halfstopsbutelj straxt derefter kastades, för modligen i tanke att träffa B. i hufvudet, men ati den sönderkrossats mot kärrsätet, midt emot der B. satt, att B., då han skulle resa ifrån Karlslund der han dröjt en halftimme för postens expedierande, blifvit uppmärksamgjord af skjutspojken, att fem karlar gått der förbi, och att han förmodade. det de hyste onda afsigter mot dem, hvarpå B. helt lugnt svarat: det kan ingen hjelpat, kör bara på du, att när de kommit på andra sidan den s. k. Brudgumsliden., vid en liten backe, som straxt nedom den börjar, ungefärligen 1,000 alnar från Karlslund, han sett tre karlar, deraf den ene, som stod ungefärligen 12 fot från de öfrige begge på högra sidan, hastigt gripit tag i tyglarne, under ett barskt yttrande: Jag skall åka med,, hvarpå B. högt genmält: Det får ingen åka med posten, och derpå ytterligare tillagt, varnande: släpp karl, annars skjuter jag., och att då karlen ej ville hörsamma tillsägelsen, han för tredje gången varnande yttrat släpp genast, eljest smäller det ögonblickligen, hvarpå han, i förmodan att den djerfve landsvägsriddaren ville röfva posten, straxt derefter afskjöt sin pistol, laddad med hagel af n:r 10, på honom, dervid han föll till marken, och af hvilket skott hästen blef något skrämd, så att han ilade skyndsamt framåt, och att tvenne personer Sprungit efter, men att de icke lyckats upphinna honom. B. anmärkte, att han tvenne gånger förut, våren och hösten 1364, blifvit öfverfallen i samma skog, men alltid genom rådighet och sinnesnärvaro lyckats rädda sig. Den tilltalade, Gustaf Johansson, icke iklädd fångdrägt, en stor, reslig man, c:a 36 år gammal, och med ett icke ofördelaktigt utseende, men med ett trotsigt drag kring munnen, tillsades derefter att afgifva sin berättelse, dervid han till sitt försvar genmälde, att han nämnde dag i sällskap med flera andra bekanta bevistat torgdagen i Undenäs, dervid han druckit rätt bastant, att han fram på eftermiddagen anländt till Karlslund, der han än ytterligare med öl påökat sitt rus, och att han väntat på en god vän, som skulle fara der förbi, och af hvilken han fått löfte att få åka med hem till sitt, men då han icke hörts af, han i tvenne bekantas sällskap styrt kosan åt hemleden, och då de kommit på andra sidan Brudgumsliden de stadnat och språkat något litet, och att derunder en åkande kommit, hvarvid han gått några alnar framåt på vägen och, troende att det var den väntade bekante, med hvilken han skulle få åka, högg han fast i tygeln, hvarvid han oförmodadt träffades af ett skott i högra höften, så att han raglade åt sidan mot en straxt der bredvid stående gärdesgård. Okunnig hvarifrån skottet kom, såsom berusad af starka drycker, och icke anande, att det var posten, han nu hindrade (?) hade han litet derefter, glömmande sin erhållna blessyr och förargad öfver att så hafva behandlats, tagit en gärdsgårdsstör och med den rappat på sina följeslagare (troligen en dikt) med befallning till dem, att säga hvem det var af dem, som skjöt på honom. Först andra dagen, då länsman W. Brisman höll polisundersökning om postvåldet, hade han till sin ledsnad fått höra, att det var posten han i fyllan och villan ofredat. Ilan tillade derefter med en sorglig min, att doktorn utplockat 15 hagel ur sidan på honom, men att han nu var fullkomligt återställd. Pillfrågad af domaren, om han ej kunde märka, att det var posten han ofredade och hindrade, svarade han, att mörkret hindrade honom ifrån att se det, och att han dessutom trodde att den åkande var den bekante, på hvilken han väntade. Domaren gjorde honom uppmärksam på att det icke går an att uppehålla, hindra eller anfalla posten, och att postiljonen måste till sista blodsdroppen försvara po-4 sten. Den tilltalade urskuldade sig dermed, att han icke hörde Bengtsson blåsa i sitt horn eller på annat sätt signalera att han förde posten, och att han dessutom icke hört hvad B. tillsagt honomom. Uppmanad af domaren att tala sanning, vidblef han envist sin afgifna berättelse. Fem af allmänna åklagaren länsman Brisman inkallade vittnen blefyo nu hörda, hvilka dock enstämmigt förnekade det Gustaf Johansson haft något uppsåt att röfva posten eller ens yttrat den ringaste tanke för dem derom, att Gustaf varit full och en stund j efteråt, sedan han träffats af skottet, trots två ar dem hafva föröfvat dådet, hvarföre han, uppbragt af vrede, med en stör pryglat på dem, äfvensom I att de (två af vittnena hade sutit i ett landsvägsdike, ej långt från skådeplatsen, och supit) aldrig kunnat förstå att det var posten, oaktadt len I i i vittnade att det var stjernklart om qvällen. Skjutspojken, en 18-årig yngling med ett slugt och illparigt utseende, hade, besynnerligt nog, icke hört Tr ag fT ; nm ee oo 1 Faa 2 ee AS aAa