La mre CO SEEHCL var allung redan i ordning; blo de spelande hade ännu ej infunnit sie. Al offren lågo midt på golfvet, väntande på a blifva framburna, hvilket gaf mina grannar a ledning att förmoda det 1:sta akten skulle före ställa torg. Hvyilket torg i Stockholm det va voro de CJ ense om, men gissade på Ado Predriks,, för trädenas skull,. Knappt enig 1 denna punkt började de tvista om huruvid det var en verklig kalfstek och en verklig gris kulting, som lägo bredvid hvarandra på teater zolfvet. Tvisten härom blef allt hetare oci hetare, till dess den lyckligtvis blef afbruten a en kostymerad persons inträde på scenen. Dennc var im parcathesi ingen mindre person än vå store Calehas-Uddman. Den ena af gummorna förmodligen något skumögd, utropade: fy tocken otiäcker en, som kommer in i bara skjortan! Hennes följeslagarinna lugnade henne dock senast genom att upplysa: att det var den sköna Helena sjelf; åtminstone hade hon hört fru den och den säga, att hon uppträdde klädd i bara... (här hviskade gummorna). De spelarde började nu infinna sig på scenen, tv klockan fattades blott ett par minuter i 7. Flera åskådare och åskådatinnor började äfven infinna sig på vinden, hvilket förorsakade att jag af skyldig artighet afstod från min lilla nätta plats på bänken och, hvad tråkigare var, mina trefliga grannar. Orkesteranfö raren ser på klockan och begifver sig ned i orkestern, hvarifrån snart den välkända ouverturen ljuder genom salongen. Regissören ropar plats och nu går ridån upp. Pjesen börjar och allt går bra. Knappt har dock Calchas talat om den krångliga postgången förrän en karl kommer och ber den ena af gummorna maka åt sig en smula, så att han kunde hala ofver dufvan. Gumman underrättar honom höfligt men bestämdt att hon köpt biljett, för att få vara der hon är och att hon ej ämnar afstå från sin rätt. Tiden hastar, karlen får lof att draga öfver dufvan, för att pjesen ej skall afbrytas. Gumman förblef dock obeveklig och hade inte undertecknad trädt emellan hade postgången sannolikt blifvit ändå krångligare och törhända alldeles uteblifvit. Lyckligt och väl aflöpte nu allt och pjesen gick sin gilla gång. Första akten är slut, Menelaus på väg till Creta och gärdet öppet för Paris. Scenen förändras. Helena, Hetärerna och alla de öfriga fruntimmerna svepa in sig i schalar eller knyta om sig s. k. hjertvärmare. Calchas sitter på en stol, ännu helt andfådd efter den ansträngande dansen. Nu är det just som roligast att vara på vinden, ty under mellanakterna är man i tillfälle att kasta en blick på teaterlifvet och se det i all dess egenhet. Orkestern börjar åter, regissören ropar plats, ridån går upp och pjesen fortgår. Helena får som vanligt sjunga sina kupletter: Hvar qvinna föds att dycdig vara cete. ete. da capo. Paris sitter derunder helt fundersam på en stol och afvaktar sin entree. Nu är hans tid kommen, han skyndar in, fäktande med armarne . .. men allt det der känner ni, tv hvem har ej sett Den sköna Helena,? Gåsspelet begynner, Calchas anropar gudarne och vinner hela potten sedan Agamemnon, den skäggige kungen, redan längesedan gått i putten. Helena och Paris drömma, Menelaus återkommer något olägligt och ställer till oväsen, Paris echapperar och ridåen faller. Nu blir det samma brokiga virrvarr på scenen igen. Paris och Menelaus, nyss något okontanta, synas nu vara de bästa vänner och promenera arm i arm. Schalarne och hjertvärmarne tagas åter fram och betäcka omsorgsfullt de konturer af liljekullar, som annars från vinden kunnat skymtas. Den sköna Helena är således långt anständigare under mellanakterna än under akterna. Scenen förändras nu till Nauplia, och 3:dje akten begynner efter det regissörens stereotypa plats, låtit höra sig. Under det 3:dje akten går, begagnar jag tillfället att tillkännagifva, att, fastän jag sjelf lidit af Helenafebern och just nu är i färd med att beskrifva ett recidiv af densamma, jag till alla delar instämmer i eder stränga och fördömande kritik öfver denna pjes. Som detta möjligen kan synas inkonseqvent, vill jag nämna, att det härstädes hör till goda tom att vara angripen af Helenafebern, och frågar sedan hvem som ej i någon mån skattar ät modet? Ur egen fatabur vill jag dessutom tillägga, att det i mitt tycke länder publiken till föga heder, att Den sköna Helena har kunnat gifvas så många gånger, under det att verkliga mästerverk, t. ex. Shakespeares Richard IT, blott kunnat upplefva några få representationer. Men nu är pjesen slut och så äfven mitt papper. Derföre au revoir. Ireneus. Medel till förekommande af klickning med laddsiaksgoväret. Ingen jägare finnes, som ej varit utsatt för det obehaget att geväret klickat, hvilket ofta uträffar 1 reenväder och svnnerligast vid våt