Småplock i lokalbref. Den sköna felena bakom kulisserna. Inga bref äro goda bref, säger ett gammalt ordstäf; men jag hoppas att allmänheten cj har tillämpat detsamma på uteblifvandet af mina lokalbref. Orsaken till min tystnad har i korthet varit den, att jag varit sjuk, och som jag inte är odödlig (och inte lärer han heller bli det, utropar ni troligen, värdaste läsare) så har man till och med fruktat att jag skulle stryka med. Men ogräs (jag kan omöjligen förmå mig att öfversätta nunkraut med ondt krut) förgås inte så lätt och nu är jag Gudskelof på bättringsvägen. Eftersom jag redan ordat så mycket om min sjukdom, skulle det tilläfventyrs se sjukt ut, om jag ej nämnde hvari den bestått. Jag skyndar derföre att omtala, det Jag i hög grad varit angripen af sHelenafebern och som en olycka aldrig kommer ensamp, så var jag knappt någorlunda återställd förr än jag råkade ut för Cancanfeberm. Ändtligen återställd fick jag härom dagen ett recidiv af Helenafebern, och det är just detta recidiv, som gifvit mig anledning att ånyo uppvakta med ett litet lokalbref. Recidivet yttrade sig sålunda, att jag härom aftonen begaf mig till kungl. Dramatiska teaterns vind och åsåg från denna i sanning höga ståndeller synpunkt representationen af La bete Helene,. — Kanhända ni aldrig varit på teatervinden? I sådant fall skyndar jag mig att omtala, att den är belägen innanför ridåen uppe bland himlarne. Det är egentligen en läktare, som löper rundtomkring scenen, hvartill man för 75 öre kan i biljettkontoret förskaffa sig biljett. Dock vill jag förutskicka det rådet att, i händelse min beskrifning möjligon skulle ditlocka dig, värde läsare, du först bör ha från salongen sett den pjes, som gifves, ty all illusion försvinner totalt, när man så att säga kommer ansigte mot ansigto med verkligheten. Men återvändom till recidivet. När jag kommit till ort och ställe fann jag mig förekommen af tvenne lika gamla som massiva matronor, hvilka förmodligen redan varit der ett par timmar för