Dagens Nyheter – 2 februari 1866, sida 2

Johanna sänkte hufvudet, vände sig om, och gick långsamt tillbaka. Hennes feberaktiga själsspänning hade helt och hållet försvunnit, och hon tillstod för sig sjelf att hon icke visste, hvad hon skulle ha sagt åt Antonia Verdi, om hon blifvit insläppt till henne. Hon erfor en slags glädje öfver den utgång saken fått. Tan-ken på ett våldsamt uppträde kunde icke ens uppstå i Johannas själ, och hon tyckte, det skulle ha varit ytterst motbjudande att komma till en annan gvinna och bönfalla om att återfå sin mans hjerta. Redan hade hon gått några steg utför trappan, då Jean Carr6 ropade hennes namn. Hon vände om hufvudet. — Skall jag säga ert namn, frågade han, och underrätta om att ni kommer tillbaka? Johanna funderade en stund. Derpå svarade hon: — Det är inte värdt. Jag kommer troligen icke mera igen. Och med långsamma steg gick hon utför trappan och kom ned på gatan. Nästan midtför porten och en liten bit från bärstolen stod en stor vagn, förspänd med vackra, svarta hästar. En herre, som satt deri, tittade ut genom vagnsfönstret. Ian drog hufvudet hastigt tillbaka, så snart han blef varse Johanna. Den unga qvinnan återtog sin plats i bärstolen. — Hvart skola vi nu ta vägen? frågade den af bärarne, som helst ville ha ordet. — Till Cherche-Midi-gatan, svarade Johanna. Stanna utanför värdshuset Kung Salomo. Och härmed bar det utaf. I samma ögonblick sattes den stora vagnen i rörelse och följde efter bärstolen. De passerade öfver PontNeuf, följde kajen och togo af vid Saint