Dagens Nyheter – 2 februari 1866, sida 2

så vacker som hvarje annan, så fordrar jag två Och härmed utsträckte den näsvise herrn sina långa, grofva armar, för att taga Johanna i famn. Den unga qvinnan uppgaf ett rop och böjde sig hastigt undan. Den förnäme herrn förnyade icke sitt försök, utan utbrast i ett skallande skratt. — Jaså, sade han, ni sätter er så der på tvären! Så mycket sämre, mamsell! Så mycket sämre för er! Tillgjord ärbarhet, skall ni veta, bringar icke lycka, i synnerhet när man just icke har några behag att skryta med. Var lugn emellertid, jag vill visst inte göra er något för när. Härpå fortsatte han sin väg, och Johanna ilade, blek af rörelse och skrämsel, uppför trappan. Det var blott en dörr i första våningens förstuga. Johanna fattade med darrande hand klocksträngen och drog på den. Jean Carre kom och öppnade. Han kände igen detta unga fruntimmret, och sade: — Ah! är det ni, min fröken! Jag har sagt till åt min matmor, att en person nyss frågat efter henne, och hon befallde mig,i händelse at förnyadt besök, svara att hon icke tar emot någon 1 afton ..— Säg åt henne, jag ber er derom, stammar de Johanna, att det är fru Tremblaye, som ber att få tala vid henne. — Det lönar icke mödan, genmälde betjen ten, emedan hon nyss stängt in sig, och nä hon stängt in sig, öppnar hon icke dörren, om också huset stod i ljusan låga... Jag råder e att komma igen .-.