Dagens Nyheter – 1 februari 1866, sida 2

tveka att utföra sin hotelse. Han gick genast från dörren, öfvertygad att det klokaste vore att åt ensamheten och dess följeslagarinna besinningen öfverlemna omsorgen att lugna Johannas upprörda sinne. Han hade, såsom vi redan sagt, ett möte med markisen, och detta kunde han icke försumma. Han Jemnade derföre Cherche-Midi-gatan och styrde sina steg till hotell Thianges, allt under det han gång på gång mumlade mellan tänderna: — OO, svartsjuka!... Ohyggliga svartsjuka! huru mycket ondt förorsakar du icke i denna verlden! När han återkom hem vid den vanliga qvällsvardstiden, hade det obehagliga intrycket af det uppträde, vi nyss skildrat, till en del utplånats ur hans själ. Han hoppades finna Johanna lugnare och, om icke just småleende, åtminstone så pass mildt stämd, att hon ville tillåta honom bevisa sin oskuld. Men den unga qvinnan var icke i salongen. Han begaf sig till sängkammaren och kuackade på dörven. Ingen svarade honom. Han vred om nyckeln i låset; dörren gick upp. — Johanna, sade han, kära Johanna, hvar är du? Icke det minsta ljud förmärktes. Han skyndade ut i matsalen och återkom till sängkammaren med ett ljus i handen. Men sängkammaren var tom. Han frågade Jakob och Honorina: -— Hvar är frun? Ingendera hade sett henne. En förfärlig tanke vaknade då i Rolfs själ. Han sprang in i matsalen, för att undersöka den hemliga dörr, som ledde till den stora trappnedgången; och