Dagens Nyheter – 1 februari 1866, sida 2

i staden, Ilon stod nu alldeles ensam på den af folk och åkdon hvimlande gatan; mörkret hade inbrutit, och larmet var döfvande, Ton blef rädd och gick med brådskande steg titt utmed husens väggar, utan att veta hvart hon styrde sin kosa. Efter förloppet af några minuter, tröt henue andan, och benen vägrade att bära henne längre. Hon befann sig i detta ögonblick i hörnet af Vicux-Colombieroch CroixKouge-gatorna. Hon skulle ha sjunkit till marken, så vida hon icke hade lutat ryggen mot en vägg. Nu tänkte hon vända tillbaka hem, men hittade icke, och det syntes henne omöjligt att få reda på den port, genom hvilken hon nyss utgått. Hon beslöt då ait fortsätta vägen och såg sig förläget omkring; hon ville nemligen gerna vända sig till någon förbigående för att få upp: lysning om, hvart hon skulle rigta sina steg, men tillbakahölls af en oöfvervinnerlig blygsamhet, Då passerade tvenne bärare förbi henne, svängande sin tomma bärstol på de stänger, som uppburo densamma, Den ene varseblef Johanna och med den instinkt, åkarkuskarna i våra dagar ega, anade han i henne ett skrämdt och vilsekommet fruntimmer. Ian stannade derföre och ropade till henne: Nå! min lilla fröken, skall det icke vara en bärstol... en beqväm och vacker stol, alldeles ny. I den skall ni bli förd hastigt som vinden, hvart helst ni behagar... Se så, min lilla dam, besluta er nu fort och söla icke längre edra små vackra fötter i gatsmutsen. . : (Forts.)