Dagens Nyheter – 1 februari 1866, sida 2

kastade hon på sig en svart sidenkappa med stor kapuschong att dra öfver hufvudet. Hon kunde således, om hon ville, helt och hållet dölja sitt ansigte. Ilon öppnade den låda, der Rolf hade så mycket pengar förvarade, och tog derur ett par tre louisdorer. Derpå flyttade hon tillbaka de möbler, hon ställt framför dörren, läste upp denna och trädde ut i matsalen. Hennes första tanke var att gå ut genom den hemliga gang, som ledde till de vises rum ; men kon besinnade den fara hon derigenom utsatte sig för, att möta Jakob eller Honorina på vägen, och för öfrigt måste hon ju alltid träffa på nyfikna resande och kanske gubben Samuel sjelf i värdshuset. Hon erinrade sig då utgången från matsalen, letade upp den gömda fjedern, tryckte på den och befann sig i det bredvidliegande husets ståtliga trappa. Hon skyndade utför denna, utan att ens bry sig om att tillsluta blinddörren, och passerade öfver den stora gård, hvarest de hvita hästarne och den himmelsblåa vagnen på bröllopsdagen väntat henne. Minnet af denna lyckliga dag aftvingade hennes ögon en tår och hennes bröst en. suck. Hon giek genom porthvallvet och kom ut på gatan. Menu då yppade sig en anledning till villrådighet, hvarpå Johanna ieke alls tänkt förut. Hon visste visserligen att hotell Lyon låg vid Jussienne-gatan, men huru skulle hon hitta till denna gata? Det var en fråga, som hon icke kunde svara på. Såsom läsaren redan vet, var Johanna ej särdeles hemmastadd i Paris. Hon hade lemnat den stora staden såsom barn och hade icke återsett den, förr än hon i sällskap med Rolf anlände dit. Sedan hon blef gift, hade hon ytterst sällan varit ute