Äfventyraren. Roman af förf: till Jean Vaubaron. Första delen. Rolf och Johanna. (Forts. fr. föreg. AZ.) Hon ville lätta sitt hjerta och sade långsamt, med en röst, som darrade till följd af den starka själsrörelsen: — O! Rolf, hvarföre sökte du, när du låg döende i min mors hus, att uppväcka i mitt hjerta, först medlidande och sedan kärlek? ... Hvarföre hviskade du i mina öron ljufva och bedrägliga ord? .. Hvarföre gaf du mig löften, som du icke ville hålla? Och framför allt hvarföre gaf du mig namn af hustru, detta namn som jag var så stolt öfver att få bära, men som, jag inser det nu, fört med sig den djupaste sorg, de grymmaste qval för hela lifvet: Johanna tystnade. Rolf skyndade sig att utropa: — Jag vet inte, om jag sofver eller är vaken!... De ord, jag hör dig uttala, göra mig tokig! .. Jag ber dig, i himlens namn, förklara då orsaken till din vrede. — Kan du icke gissa denna orsak? — Nej, det svär jag dig. Johanna skakade sorgset på hufvudet. — Rolf, sade hon, nu ljuger du... Det är icke värdt, du söker förställa dig, ty, såsom du sjelf ser, vet jag allt!