honom tid att tala till punkt, ty knappt hade han utsagt dessa ord: Johauna, min älskade Johanna, hör mig, jag besvär dig derom förrän hon afbröt honom med följande ord, som uttalades med ett lugn, så mycket mera förfärligt, som det utan allt tvifvel gömde en inre storm: — Jag vill ingenting höra, Rolf, jag villingenting höra! Du tänker ljuga nu, såsom i går, såsom nyss, såsom alltid, och jag kan derföre: i alla fall icke tro dig... Behåll dina skenfagra. historier för dem, som låta mnarra sig deraf! Det lyckas, Gud vare lof, icke med mig! ,.. Gå och uppsök denna Antonia, som säkerligen. väntar dig!... Gå! jag vill visst icke hålla dig; qvar! Härpå skyndade Johanna in i sängkammaren, stängde till dörren och hopade framför densamma alla de möbler hon förmådde flytta. Rolf sökte tala med henne tvärsigenom dörren. Men hon bevärdigade honom icke med. ett svar: Böner, hotelser, allt tjenade. till intet. Herr Tremblaye tänkte; att den unga, qvinnan möjligen svimmat af. Han satte axeln emot den tunna dörrspegeln och beredde sig till att spränga denna. Så snart det började knaka i dörrfogningarne, lät Johannas röst höra sig. Denna röst darrade af stark rörelse. Hon uttalade tydligt dessa ord: — Jag har nyss bland vapnen på väggen utsökt en dolk, som jag nu håller i handen, Jag svär inför Gud, Rolf, attisamma ögonblick som denna dörrspegel störtas in, stöter jag dolken i mitt bröst! Rolf blef rädd. -Han kände sin hustru temligen väl och var säker på att hon icke skulle