— Jo, helt enkelt derföre att det öfverensstämmer med sanna förhållandet, genmälde Rolf. — Nej, utropade Johanna, nej, Rolf, det är icke sanning! Men jag skall säga dig hvad som är sanut: du bedrager mig! du älskar en annan qvinna! Och sök icke att neka, ty jag känner namnet på denna qvinna och vet också hvar hon bor... — Min kära Johanna, afbröt henne Rolf, antingen är jag tokig eller också du! Jag förstår icke ett ord af hvad du säger. Johanna smålog ironiskt. Derpå räckte hon Rolf rapporten, som hon hittills hållit ihopkramad mellan sina händer, och sade: — Tag emot detta papper, och bevisa sedan, om du kan, att du icke älskar denna Antonia Verdi, som du omger med spioner och som regenten beskyddar. Bevisa äfven att det icke var för att besöka henne, som du klädde ut dig i morgse! Bevisa det, Rolf! Det skall bli intressant att se, om din oförsynthet är lika stor som din falskhet. Rolf stod slagen af häpnad vid denna oväntade anklagelse. Hans belägenhet var särdeles svår. Vi veta att han icke gjort sig skyldig till någon otrohet, och dock skulle det ha varit honom. vida lättare att försvara sig, om en befogad beskyllning blifvit gjord mot honom. För att rättfärdiga sig, skulle han nu ha måst upplysa Johanna om sitt förflutna lif, sin ställring vid hofvet i Palais-Royal 0. s. v. Men han hvarken -kunde eller ville afge en. sådan bekännelse. Emellertid skulle Johanna, äfven om han försökt åstadkomma en förklaring, aldrig ha gifvit (RR