Dagens Nyheter – 31 januari 1866, sida 2

RA NA Te STEIN Hur är det med dig?.. Store Gud! säg hvad kommer åt dig? Då Johanna hörde sin mans röst, återfick hon likasom genom ett trollslag krafterna och på samma gång äfven känslan af bitter sorg, som en stund varit döfvad. Hon reste sig upp från soffan, hvarpå hon legat utsträckt, och ställde sig med sänkt blick och darrande läppar midt framför chevaliern. Denne upprepade sin fråga. — Du frågar, huru det är med mig, Rolf! sade hon med ett besynnerligt uttryck i rösten. — Ja, svarade herr Tremblaye, jag frågar det, kära Johanna. Den unga qvinnan slog upp ögonen och en blixt sköt fram derur. Hon öppnade munnen, för att uppge ett utrop af förtrytelse. Men — blixten slocknade, munnen förblef stum, och först efter några sekunders tystnad, svarade hon: — Med mig är nog bra... Mig fattas ingenting ... — Huru! ingenting?.. Och dina ögon äro röda, och ditt ansigte förvridet!.. Du tyckes se på mig med hat och vrede... Hvad har jag då gjort? ... Mitt samvete förebrår mig ingenting. Det hade straxt fallit Johanna in att för tillfället undvika en förklaring. Men hon kände sig icke ha mod att lefva några timmar, nedtyngd under bördan af sin berättigade harm (Forts.)