Dagens Nyheter – 31 januari 1866, sida 2

— en aning återhöll henuc. Hon sade till sig sjelf att en hustrus nyfikenhet, så vidt den rörer hennes mans angelägenheter, alltid är berättigad, och med stöd af denna grundsats öppnade hon hastigt det hoprullade pappersarket och läste de två första raderna, som voro skrifna derå. Innehållet af dessa rader var, såsom läsaren erinrar sig, följande: Rapport, afgifven till herr chevaliern Rolf af Tremblaye angående ett fruntimmer, som säger sig heta Antonia Verdi — En qvinna! tänkte Johanna, och svartsjukans tand högg djupt in i hennes hjerta. Det handlar om en qvinna! Hon drog rigeln för dörren till det rum, hvari hon befann sig, för att icke löpa fara att bli öfverraskad af Rolf och genomögnade derpå hela rapporten. I den mån hon läste blef hon, bländad såsom hon var af det bedrägliga sken svartsjukans fackla sprider öfver saker och ting, efterhand alltmera öfvertygad om att hon blifvit på ett nedrigt sätt förrådd och öfvergifven. Att sådaut skulle ske efter tre veckors äktenskap, det var mera än en menniska kunde fördraga! Men Johanna var icke mera än en menniska. Hon inbillade sig att hon klart genomskådade hela förhållandet. Det var alldeles tydligt, att denna qvinna, denna äfventyrerska, denna Antonia Verdi älskades af herr Tremblaye. Det var tydligt att han klädt ut sig, endast för att obemärkt kunna komma i hennes närhet. Det var tydligt att den vrede han visat, då Johanna ställde sina frågor till honom, varit låtsad och endast tillkommit, för att dölja en helt naturlig förlägenhet. Olycksmåttet tycktes henne