Dagens Nyheter – 31 januari 1866, sida 1

motsträfviga hand och sade med en röst, full af ömhet: — Kära barn, jag har mot min vilja gjort dig ledsen... I himlens namn förlåt mig, eljest kan jag aldrig bli glad igen! Johanna lyftade upp hufvudet. Hennes kimder färgades af en lätt rodnad, och hon smålog midtigenom tårarne, likasom man ser en solstråle tränga fram mellan ett par digra regnmoln. — Du säger att du gjort mig ledsen, käre Rolf, svarade hon. Jag försäkrar dig att alltsammans nu är glömdt. — Ack! utropade Rolf, du är skönare än Guds englar och lika god som de. Derpå tog han den unga qvinnan i sina armar och kysste bort de sista tårarne. oo o— Nu när fred är sluten, återtog Johanna med ett gladt leende, vill jag, äfven om du ännu en gång skulle kalla mig en Evas dotter, upprepa den fråga jag nyss gjorde, hvarföre, älskade Rolf, har du icke dina vanliga kläder på dig i dag? Hvarföre har den rike ädlingen iklädt sig en simpel borgares drägt? ooo— Det kommer sig helt enkelt derutaf, genmälde Rolf, som nu haft tid på sig att dikta upp en historia, att jag, såsom jag redan förut sagt dig, deltagit i en politisk komplott, och att min säkerhet till följd deraf är hotad. — Ja, jag vet att så är..:. — Jag har naturligtvis ingen lust för att tillbringa några veckor på Bastiljen, och efter hvad jag tror, skulle icke du heller tycka särdeles mycket om en skiljsmessa . .. — Nej! ropade Johanna. Det skall Gud veta!