Dagens Nyheter – 30 januari 1866, sida 3

ahkäraste herre, förbi är min klack... Se, mina sulor slinka. Ack! ack: Aldrig ett skoplagg mer håller: Smutsen allena det våller. Smutsen allena!... nog är det sannt; Skomakarn rår inte fört. Ser du, min vän, det är ju galant, Att jag så kommit i smöret. allvad kosta kängorna? — Kan jag mig få Snart ett par stöflar... galoscher också? Men, det är brådtom, emedan Jag måste ha dem till freda n. Så har det låtit, dag efter dag, Låtit så. vecka från vecka. Verkstan arbetar flitigt... och jag, Jag får ta mått — jag får becka. Pengar jag tjenar, mera och mer, Par mig gesäller, flera och fler. Ack, du förträf:iiga vinter, Hvad du är hederligt sinter. Mera än förr är nu penningen. Nu bör man vara rangerad. Riksdagsman, det blir jag aldrig, men Kanske jag blir deputerad Allt blir ju nu i nyare styl... Nyttjar jag rätt min läst och min syl, Bultar mitt läder med hammarn, Så — kan jag komma i — kammarn. Derför, 0 vinter, bida ännu Anda till Maj, om du kan det. Nog har jag hört, att, sådan som nu, Är den fördertlig för landet. Men, det kan vara onödigt skrik. Ständigt man hör ju jemmermusik. Nöjda äro ej alla. Åter ett regn!... Falleralla! En gammal bekant. En ryslig historia. En skolgosse i en by nära Brinn träffade pastorns tupp med en sten, så att djuret dog. (Gossen sprang geuast hem och berättade händelsen för sin far, som gaf honom lämplig aga derför. Då gossen skulle gå i skolan, visade han stor förskräckelse, men fadren skickade honom likväl dit med föreskrift att säga skolmästaren att han redan fått sitt straff, om denne ville aga honom. Kort derefter infann sig pastorn i skolan och fordrade gossens bestraffning, och skolläraren uppfyllde hans önskan. Om det nu var at förskräckelse eller att skolläraren tryckte honom för hårdt på halsen under bemödandet att hålla gossen stilla, nog af: då han släppte gossen föll denne död på golfvet. Barnen sprungo förskräckta derifrån och spridde nyheten. Då gossens far erhöll underrättelse om hvad som händt, tog han en lång knif, gick till skolan, stack ihjäl presten och sårade skolläraren så svårt att denne ligger på dödsbädden. Brinnande enka. Det gamla indiska bruket, att cenkorna bestiga bålet, lefver ännu qvar här och der i Ostindien. I en by vid Jubbelpore-linien, tjugo mil från Allahabad, dog nyligen en barberare och lemnade efter sig en sörjande enka, som fordrade att få bestiga bålet. — Fåfängt sökte hennes grannar öfvertala henne att afstå från sitt beslut, men då hon stod fast, så hjelpte de henne att resa bålet. Då allt var färdigt satte enkan sig högst på vedtrafven med sin döda man mellan sina knän, bålet tändes, och under de kringståendes sång och gråt förtärdes den tröstlösa enkan af lågorna.