Dagens Nyheter – 30 januari 1866, sida 2

— Jag kan utan afsaknad slösa bort huru mycket pengar som helst; ty inom kort kommer jag att bli så rik att jag icke vet hvad jag skall göra af alla mina skatter, och om ni icke har någonting deremot, min vän, skall jag betrygga er framtid. — IHvad menar ni? frågade Jean Carre. — Jag ämnar nu resa till Paris och behöfver en betjent. Följ med mig och jag tror icke, ni skall få skäl att vara missbelåten med er lott. Jean Carrc tvekade. Att antaga den unga damens förslag, var ju att göra detsamma som hunden i fabeln, d. v. s. att släppa köttstycket för att uppsöka dess spegelbild i djupet af källan. Men Antonia Verdi var så vältalig, hon hade så många öfvertygande skäl att framdraga, att Jean Carre, förtjust, rörd, hänförd, skyndade att underrätta sin husbonde, det han ämnade flytta och taga tjenst hos Antonia i stället. Alla menniskor trodde att han blifvit rentaf galen. Några få dagar sednare lemnade Antonia Verdi, kammarjungfrun och Jean den goda staden Marseille och styrde kosan till Paris. Genom att sälja de sista smycken af värde, hon egde, hade den unga qvinnan anskaffat en mycket förfallen resvagn och en liten summa i reda pengar. Efter en färd, som varade öfver tre veckor, anlände de resande till Paris. Antonia hade genom bref på förhand beställt hela första våningen i hotell Lyon vid Jussiennegatan. Der stängde hon in sig och tycktes i början vilja letva för sig sjelf, fullkomligt afstängd från verlden. Efter en vecka fick Jean Carr i uppdrag af sin matmor att bära ett