2 . . . Atal af justitie-ombudsmannen mot generaiguvernören på Gotland, (Slut från föreg. n:r.) Uti justitie-ombudsmannens med anledning häraf till krigstiskalsembetet aflåtne skrifvelse har justitieombudsmannen tillkännagifvit sig icke kunnat åtnöjas med denna förklaring, utan uppdragit åt krigsfiskalsembetet, att inför kungl. krigshofrätten lagligen tilltala hr generalmajoren Gyllenram, och anfört till ledning härför: att hr generalmajoren väl visste sig vara hindrad att utan dröjsmål anställa ransakning med Winter, men då något hinder icke är vordet anfördt för majorsförhörets förrättande af annan person, så måste läggas hr generalmajoren till last, att cj hafva efterkommit föreskrifter i 218 af kungl. maj:ts tjenstgöringsreglemente för armöen, att den felaktige må, der det ske kan, inom 24 timmar blifva till extra judicielt straff befordrad; att på anförda grunder, den af hr generalmajoren ålagda extra judiciella bestraffningen icke är öfverensstämmande vare sig med åberopade kungl. bref af år 1811 eller med 1859 års förutnämnda kungl. förordning, enär, om Winter ansetts böra undergå extra judiciel bestraffning af 3:dje graden i 1811 års kungl. bref, arresttiden bordt bestämmas till minst 15 dagar, hvaremot, i händelse han ansetts böra lida bestraffning af första eller andra sraden i samma kungl. bref, Winter skulle hafva undergått arresten i eget qvarter och ej å högvakt, hvarföre den Winter nu ålagda bestraffningen af åtta dagars arrest å hösvakt finnes vara efter godtycke bestämd och följaktligen olaglig; att då hr generalmajoren förklarar sig lemna det öfverklagade förhållandet med arrestlokalen obestridt, och tillägger att det ej fallit honom in kontrollera detsamma, blottställer sig hr generalmajoren för tvåfaldig anmärkning, ty enär 1859 års kungl. förordning tydligen skiljer emellan vaktarrest och ärrest i mörkt rum, samt 1811 års kungl. bref ej ens upptager sistnämnde bestraffningssätt, så bör det ej vara tillåtet att, såsom här varit fallet, genom tillstängandet af ytterluckor, inkräkta på den dager, som för den ljusa arrestlokalen varit afsedd och hvilken väl icke får vara mindre än att arrestanten bör kunna sysselsätta sig med läsning och skritning, hvilket först i fjerde straffgraden är den till bestraffning ådömde förment; och enär 40 8 i 1859 års kungl. förordning föreskrifver, att den, som straffet ålagt, bör låta öfver verkställigheten hålla noga tillsyn, så att otillbörlig stränghet eller straffets utvidgande öfver ändamålet ej må dervid förefalla, har det ålegat hr generalmajoren att sjelfmant afstyra ett sådant otillbörligt försvårande af arreststraffet, Som genom luckornas tillslutande egt rum, helst okunnighet härom icke kan lända till ursäkt, sedan Winters husbonde anmält förhållandet, utan att hr generalmajoren deruti meddelat rättelse, hvarföre ock ansvaret derför således stadnar på hr generalmajoren; hvarförutom honom jemväl till last ligger, att hafva i följd af uraktlåtenhet, att om fwestrummets beskaftenhet inhemta närmare kännedom, i hvad å honom berott ej sökt förekomma det bestrafiningarne i samma arrest framdeles verkställes på ett mot laglig ordning stridande sätt; att hr generalmajoren förklarar Winters uppgift, det han under arresttiden ej bekommit nödig föda, vara till alla delar osann på grund deraf att Winter vid arresttidens slut haft sammansparad en eller annan riksdaler, ådagalägger just att Winter ej alltid in natura bekommit sin portion; huruvida berörde besparing skett frivilligt eller genom tvång, återstår att få utredt, ty att han slutligen utbekommit allt hvad han till kosthåll hade att få, har Winter sjelf medgitvit; men då en angifvelse om felaktighet härutinnan, om ock framställd af obehörig person, inkommit, synes anledning hafva gifvits, att om verkliga förhållandet skaffa visshet: och då sedermera, såsom nu är fallet, formliga klagomål öfver dylika felaktigheter blifvit hos åklagaremakten anmälde, hade icke utan skäl kunnat förväntas, att i saken åstadkommits utredning och framlagts bevis att Winter verkligen tillgodonjutit sin fulla rätt, samt icke, såsom nu skett, Winters uppgift helt enkelt förnekats, genom hvilken likgiltighet för en temligen allvarsam beskyllning, justitie-ombudsmannen blifvit försatt i nödvändighet att påyrka laglig undersökning om förhållandet. Herr justitie-ombudsmannen afslutar sin skrifvelse med följande yttrande: De undantagsförhållanden, som förefinnas på Gotland, med afseende på ej mindre beväringspligtens utsträckning utöfver hvad på andra orter inom