Dagens Nyheter – 27 januari 1866, sida 3

artighet, den förnäme herrn behagade säga henne. Jag undrar just, huru länge detta kommer att räcka? frågade chevaliern sig sjelf. Och inom sig förbannade han herr Thianges dröjsmål. Ändtligen tog denna pinsamma väntan ett slut. Salongsdörren öppnades ånyo, och betjenten tillkännagaf att allt var i ordning och att herr huspredikanten i kapellet afvaktade brudparets ankomst. Rolf bjöd Johanna armen, och man begat sig till det heliga rum, der den högtidliga akten skulle försiggå. Kapellet var uppfördt af herr Thianges far, en mycket religiös och rättskaftens man. Det var litet, men inredt med stor prakt och utsökt smak. Altaret var af hvit marmor, en matta af röd sammet betiäckte golfvet, och en konstrikt arbetad krona af förgyldt silfver hängde i det hvälfda taket. Altartaflan var målad af den store artisten Tesucur, och några andra gauska märkvärdiga målningar, omslutna af dyrbara ramar, sutto här och der på väggarna. det ögonblick då de båda trolofvade och vittnena inträdde i kapellet, låg den förmente presten på knä, efter utseende försjunken i bön. Vid ljudet af de ankommandes steg reste han sig upp och vände sig om. Rolf kände knappt igen honom. Han hade sminkat och kostymerat sig med en gammal och van skådespelares talang. Vi ha förut nämnt att han var omkring fyrtio år, och att hans ansigte ännu bibehöll en viss ungdomlig friskhet; men nu såg han ut att vara minst sextio år. Några silfvergråa lockar, om stucko fram under en svart sammetskalott, gåfvo honom ett patriarkaliskt utseende. En mörkblå ring kring ögonen och