Dagens Nyheter – 27 januari 1866, sida 3

Om hafs-tang såsom foder. (Ur dansk ,Ugeskrift for bLaudmand.) För en månad sedan började vi fodra kreaturen med tång. I början ville hvarken hästar eller kor gerna äta den, men efter 3—4 dagars förlopp voro korna lika begärliga efter det foder, som var uppblandadt med grön tänghackelse, som efter det med evudast halm blandade. Vi började med att skära hackelse af 4 delar halm och en del tång, men ha sedan gått gradvis fram, så att vi nu begagna minst lika mycket tång som halm i hackelsen, utan att deraf funnit annat än goda resultater. — MHelsotillståndet är godt, hullet i vanligt tilltagande och mjölktillgången icke minskad: jag antar till och med att vi ha nägot mera mjölk dagligen al hvarje ko nu, än vi skulle haft af samma qvantitet hackelse utan tång. Den tång vi begagnat, har dagligen hemtats omedelbart från stranden, för det mesta våt af hafsvattnet och så grön som möjligt. Hästarne deremot ha icke velat äta tängodret så gerna som halmhackelsen, och tåla heller icke vid den, emedan den verkar starkt afförande på dem. Färsk tång äta de alldeles icke, utan vi skära derför åt dem torr täng, som på hösten legat utslagen omkring 4 veckor på en gräsplan, tillsammans med halm, lika mycket af hvardera, och detta äta de gerna, helst om det fuktas med litet brunnsvatten (hvilket för öfrigt är nödvändigt, emedan vi i stället för säd endast ge hästarne fint kli, som utan vatten skulle blåsas bort). Om således blott i vinter drifver i land någotsånär lika mycket tång som vanligt, behöfva vi icke vara bekymrade för foderbrist. — Meilgaard den 13 januari 1866. Nielsen.