Dagens Nyheter – 27 januari 1866, sida 2

nen en bugning, tog ett par steg åt sidan, fö att låta dem passera, och tillslöt sedan dörren efter dem. En kort stund förblefvo Johanna och Rolf ensamma. Ingendera af dem yttrade ett ord. Johanna var alltför mycket upprörd, för att kunna tala, och hvad Rolf beträffar, hade han ofrivilligt försjunkit i allvarliga betrak telser, då han nu stod färdig att begål den nedriga handling, som icke allenast lagen, utan hans eget samvete stämplade med namnet brott. Salongsdörren öppnades ånyo, samme betjent som visat dem vägen steg in och anmälde: — Herr markisen af Örbesson..: Herr stiftsamtmannen at Pamiers..:. Han hade icke väl utsagt dessa namn, förrän de personer, som buro dem, och som onekligen båda två voro riktiga originaler, gjorde sitt inträde i salongen. Den ene af dem, den så kallade markisen af Orbesson, var en stor, grof och mäkta fet man. Öfver sin gula frack och ljusgråa — väst hade han en sammetsslängkappa, utstyrd med guldbroderier och bräm af hermelinsskinn; vid sidan hängde en liten värja. Hans omsorgsfullt pudråde peruk afstack bjert mot ansigtets blossande färg; både kinder, näsa och panna voro nemligen karmosinröda. Ett ymnigt njutande af Bacchi håfvor ha le förjagat all blekhet från detta ansigte, som mellan den hvita peruken och spetskråset tog sig ut som ett körsbär i snö. Markisens drag vittnade för öfrigt om ett jovialiskt sinne. Han stödde sig på en käpp med guldknapp. Hans följeslagare, stiftsamtmannen af Pami:rs, var lika lång som han, men ojemförligt mycket magrare. Hans smärta, utmärglade kropp var inhöljd i en öfvermåttan vid, silfverbroderad lif