Dagens Nyheter – 26 januari 1866, sida 3

och Varma patrioter, som nagonsim älskat eller tjenat ett land. De som något känna till Massimo dAzeglios karakter och lefnad, skola icke anse detta omdöme i någon mån öfverdrifvet. Glansen al nyare och i sin väg mera lysande idrotter må hafva i någon mån utplånat från Europas minne de tjenster SAzeglio gjorde sitt land under tiden af dess svåraste pröfningar Men de som erinra sig Halicus utsigter efter det förfärlisa nederlaget vid Novara, och som känna hvilken hand, hvilket bufvud och hvilket hjerta då egnades ät det nästan förtviflade värfvet att åter samla och lifva Italiens skingrade förhoppningar, de skola hålla med oss om att Cavours framgångar och Garibaldis triumfer svarligen skulle varit möjliga om icke Massimo dAzeglios snille, ihärdighet och mod hade beredt vigen för dem, Slaget vid Novara tycktes, som bekant är, hafva bokstulligen krossat Piemont. Österrike hade åter lagt under sig Venedig och Lombardiet, fransmännen stodo i Rom; S Sardiniens olycklige konung, Carl Albert, hade afsagt sig kronan och begifvit sig i landsflykt för att dö. Olycka, skam och skuld voro tungt hopade på Piemonut. Dess nye konung var ung och oecrfaren — arfvinge till ett nederlag och fideikommissarie till en egendom som gjort bankrutt. Det var under sådana omständigheter som en af de främste och trognaste af de italienska fosterlandsvännerna — den man som nyss dött i Turin — tog på sig den fruktansvärda bördan af andra mäns därskaper och misstag, och begynte att återupprätta Piemont. Massimo dAzeglio blef premierminister. Han var en utmärkt krigare och hade deltagit i många af sitt lands förnämsta fältslag; han var ännu en svag konvalescent i följd al sår. Ilan var derjemte eu ryktbar författare; hvarje italienare anser honom för sitt lands Walter Scott. Ilan var skald, romanförfattare, lärd, talare, statsman och verldsman, med ett sätt, som förundransvärdt intog alla, och med samtalsgåfvor, som gjorde honom till den mest lysande i den yppersta salong. Genom kraft, mod och heder så väl som talang Ivckades han åter upplifva Piemonts anda och återföra det på lyckans och framåtskridandets väg. Icke ens Cavour hade nägon så svår kris att bestå. Det var dAzeglio som först gjorde Cavour till minister, i det han lemnade honom portföljen för sjöförsvaret samt åkerbruk och handel. Det berättas, att när dAzeglio föreslog konungen att utnämna Cavour, svarade Victor Emanuel småleende Det har jag alldeles ingenting emot, men lita på det, att han en dag har alla edra portföljer i sin hand. Denna förutsägelse slog in. Cavours märkvärdiga snille, den utomordentliga blandning af djerfhet och klokhet som han egde trängde snart dAzeglios politiska anscende i skuggan. De nya tider, som kommo, förde som vanligt med sig sin nya förmåga, och Italiens politiska historia uppgick snart i Cavours. DAzeglio hyste kärlek hvarken för embeten eller för att styra; Cavour älskade båda delarne. DAzeglio fogade sig i att blifva premierminister blott för att rädda sitt fädernesland och med uppoffring af sin smak och sina vanor. Cavour var född till att styra en stat. År 1852 afträdde dAzeglio ur det allmännas tjenst och Cavour blef nästan omedelbart derefter premierminister samt iutog sålunda en ställning, hvilken man nästan kan säga att han bibehöll till sin död. Efter den tiden lefde dAzeglio mera tillbakadraget; dock vakade han alltid öfver sitt lands bästa och gaf då och då ett råd, till hvilket alla lyssnade, men utan alt taga någon framstaende del uti Italiens politik. Då konventionen med Frankrike afslöts och regeringens säte flyttades till Florenz, var dAzeglios lugna, milda och ädla röst den första och mäktigaste till att stilla piemontesarnes vrede. Låt oss vara de förste att understödja denna åtgärd, enär det endast är vi piemontesare som lida genom den, sade han, till heder både för sig och för piemountesarnes instinkt. DAzeglio älskade ett lugnt lif, omgifvet af konsten och litteraturen, samt lifvadt genom umgänge med snillen. En författare bar nyligen beskrifvit honom såsom varande till sit sätt och sitt utseende en gammal och förnäm krigare, lätt att umgås med, öppen och artig mot hvar man. Hans höga gestalt är litet böjd af de några och sjutio åren, men hans ansigte med den breda pannan och de milda grå ögonen bibehåller ännu många spår af den fordna skönheten. Man kan visserligen icke anse haus hädangång som någon stor politisk olycka, men den är ganska visst en händelse som går till hvarje italienares hjerta, och i svnne het till Piemonts, hvilket land han så högt älskade, och som han gjorde till vaggan för Italiens enhet. Han egde icke Mazzinis genomträngande snille och djupa sjelltörnekelse, denne Mazzini, som nu är en utsliten landsflykting, fattig och sjuk; han egde icke Cavours okufliga kraft, underbara rikedom på utvägar och förvånande tilltagsenhet; icke heller låg det i hans väg att göra Italien en så slående och lysande tjenst som Garibaldi otort det: men som ren. höosint