Dagens Nyheter – 26 januari 1866, sida 2

fina klädningstyger och bruddrägten med allt hvad dertill hörde, såsom spetsar och broderade arbeten, så vackra att de ej låta beskrifva sig, och juveler som skulle ha anstått en drottning. Man må föreställa sig den unga flickans förtjusning och nänryckning vid åsynen af alla dessa skatter. Vid hvarje ny upptäckt, så ofta en ny sak upptogs ur den outtömliga kofferten, klappade Johanna händerna och visade en så hjertinnerlig barnaglädje, att Rolf icke kunde låta bli att dela den, ehuru han då och då sade med mildt allvar: — Hvarföre är du så glad, kära barn? Du behöfver ju egentligen ingenting af allt detta. Det kan icke göra dig vackrare än du är förut! ... — OO! svarade Johanna, låt mig då få beundra det, min vän, och känna mig lycklig öfver att se till hvad grad du älskar mig! Aftonen kom; likasom dagen förut tog Rolf afsked af Johanna. Han sade härvid: — I morgon.... i morgon, för att aldrig mera skiljas! Den unga flickan svarade icke något; men hennes tystnad och rodnaden på hennes kinder voro desto vältaligare. Ändtligen kom morgondagen. Klockan tio infann sig Rolf i värdshuset Kung Salomo. Han var enkelt, men dyrbart och smakfullt klädd. En frack af blå sammet skylde till hälften en silfverbroderad väst af hvit atlas. En perlgrå hatt och hvita silkesstrumpor fulländade kostymen. Honorina hade nyss slutat Johannas toalett. En klädning af hvitt siden slöt sig troget efter den unga flickans skönt formade bröst.