Dagens Nyheter – 25 januari 1866, sida 3

(Iusändt.) Elämtning och klockringning. Då under loppet af en kort tid eldsvådor inträffat vid den tid på dagen, då den ordinarie slämtningen pågått, så torde det vara på tiden att göra sina betraktelser deröfver. I alla Sveriges städer, såväl som Stockholm, tutas, ringes och klämtas olika antal gånger under dygnets lopp, på för hvarje stad särskildt bestämda uder. Söker man upphofvet till denna olåt, så fiuns blott ett skäl till dess uppriunelse, och detta ar att saugifva tiden.) I Stockholm ringes kl. 4 på morgonen och 7 på aftouen — klämtas sl 10 på f. m. och 4 e m. Som ofvan är uämndt kan ingen anuan orsak framdragas för bibehållandet ar ringning och klämtning, än att mgifva någon viss tid, förmodligen nägon för arbetsfolket passande. Nu frågas: är det 1:mo först behölligt att sådant sker? och 2:0 om så är, är tiden den rätta? Man kan godt svara nej på båda dessa framställda frågor, så framt man ej vill bibehålla bruket för dess ålder; men skulle man vilja bibehålla det, såsom en tidmätare, till lättnad för den som på ett visst klockslag skall infinna sig på ett arbetsställe, så är tiden illa vald, ithy att högst få numera börja sitt arbete kl. 4 på morgonen, då det ringes första gången i vära kyrkor. Af hvad nu i korthet blifvit vidrördt om denna sak, får ins. vördsamt föreslå, att: 1:0 all olklänining (med undantag vid eldsvädor) måtte upphöra, samt 2:o ringning på andra tider än de som kalla till andaktsöfningar. Skulle detta förslag i sin helhet ej antagas, bör dock ovilkorligen klämtningen förändras till ringning,, — ) hlämtningen kl. 10 och kl. 4 sker till erinran om begynnelseoch slut-stunden för Kristi korsfästelse. Red. af D. N.