Dagens Nyheter – 24 januari 1866, sida 1

sätt. Han var spelare i grund och botten, och det just derföre att han icke spelade för att vinna eller tappa, utan blott för att få bålla korten i handen och se andra vinna och förlora. Af en besynnerlig händelse fanns denna afton ibland spelbusets talrika gäster ingen enda af Rolfs närmare bekanta. Ilan utbytte under väs gen några helsningar här och der, men ingen af dessa uttryckte förtrolighet. Derpå gick han fram till ett lanterbord, ställde sig bakom spelarne och betraktade med uppmärksamhet spelets gång. Midt emot honom satt en man med armbågarne stödda mot bordet. Denne tycktes vara omkring trettio år, och hans resliga växt och grofva lemmar antydde en herkulisk styrka. Hans ansigte var blossande rödt, och hans hals öfvermåttan tjock. Ilan spelade med en så utomordentlig tur, att guldmynt och sedlar hopade sig framför honom och bildade en hög, som växte med hvarje ögonblick. Rolf erinrade sig att denne lyckans gunstling, som han kände till utseendet, var tjenstgörande i Palais-Royal och hette grefve Aubigny. Bakom grefve Aubigny stod en person, som icke kunde undgå att ådraga sig uppmärksam het. Hade blicken en gång fallit på honom, dröjde den också länge och väl vid hans person. Han var lång och mager och hade en spanjors knotiga ansigte och solbrända hy. Ehuru ban tycktes ännu vara upg, var hans svarta hår redan gråspräckligt. lans mörka, djupt liggande ögon, hvilka voro omgifna af en Llåaktig ring, gnistrade i sina hålor. De tunvua läpparne krusade sig aldrig till ett leende, och hans vanliga min uttryckte en dyster sinnes