Eller skarpt mot slcpad skuta — Så kraftig verkan toddyn har, Om representations-förslaget, Som så på längden blef utdraget, Och som så lyckligt blef antaget — Att kamrar snart vi få ett par. Fvad Zandahls mina mond betyda DÅ ryssen på hesök här var, Om folket ej sin kung bör lyda — Så kraftig verkan toddyn her, Om riksdans massor af motioner, Om hufvudtitlars pretentioner, Om mamsell Springers prestationer Och om den Cancan som här ver, Ja mycket han politiserar Så länge toddyn än finns qvar, Som nu ej kan specificeras — För fan, min toddy kallnat har! Lifvet i Lappland. Vildmarkens son, den infödda Lappen, fruktar ej särdeles i hvarken köld eller snö. I äfven det svåraste yrväder sträfvar han, fiån hufvud till fötter insvept uti skinn, framdrifvande sin Iydiga vasall, renen, — tack vare en noggrann lokalkönnedom af de nejder, han otaliga gånger genomströfvat — lyckligen fram öfver de öde fjellen. Kompassens nytta och nödvändighet känner han ej till, utan när skymningen celler avällen inträder, ser ban, blott himlen är klar, upp till dess konstellationer, hvilka han gifvit sina egna pamn, och af hvilkas gång och lysande han gjort sin egen almanacka, samt finner då lätt, hvad tiden lider, och hvaråt kosan bör styras. — Väglängden mellan Bottenhafvet och Norra Ishafvets stränder utgör nära 100 mil, häraf finnes allmän uppbruten landsväg endast 18 mil till Pajala, derifrån färdas man sommartiden vidare dels i båt, dels till fots, och vintertiden 10 eller 20 mil med häst och släde, samt återstoden, den svåraste och ödsligaste delen, efter ren. För underlättandet af kommunikationen och för att i någon mån häfva de svårigheter, hvilka under färden öfver den helt och hållet obebodda fjelltrakten möta resande, hafva på sednaste tider blockhus på statens bekostnad, utefter den vanligaste farvägen, på vissa afstånd från hvarandra blifvit uppförda, så att den resande såväl kan finna skydd mot påkommande oväder, som ock slipper löpa fara att tillbrirga nätterna under bar bimmel. Jagten är ett näringsfång, hvaråt lappen cgnar sig med mycken ifver, såväl för att derigenom mot vargar eller andra rofdjur skydda sina reuhjordar, som ock för det byte af skogsfågel, djurskinn m. m. han derigenom tillvinner sig. På sina skidor snabbt ilande framåt, åtföljd af sin hund — ett litet yfvigt, långhårigt, med fin, spetsig nos försedt exemplar utaf en helt egen slags hundras — når han lätt sitt rof, och skulle skottet ej vara dödligt, fruktar han ej att gå den argaste best inpå lifvet. Genom förhöjda skottpengar har ifvern ännu mera stegrats, och uppgå i följd häraf de summor, som af vederbörande kronobetjente utbetalas, till icke obetydliga belopp. I vinter säges tillgången på villebråd vara särdeles ymnig. (Nerik. Alleh.) Ett underhafsfartyg boittas ha blifvit uppfunnet af en katalonier vid namn Montariol. Fartyget rör sig på ett djup af 18 metres med samma lätthet som på vattenytan. Om ö6et tryter syre i det inre af fartyget, kan det efter behof åstadkommas genom cn serskild apparat. Vid proffärden vistades den 10 man starka besättningen fem timmar under vattuct. Curtyget för äfven kanoner, hvilkas mynningar äro riktade uppåt för att kunna skjuta genom de fiendtliga fartygens botten. Afvenså finnes der en ångborr för att dermed bearbeta ficndens köl. Lejoninnan inom den musikaliska verlden i Paris är för närvarande den utmärkta violinspelerskan, mamsell Urso, som madame Sontag förde med sig från sin resa i Amerika, ty Sontag bade hos Urso, som då var ctt barn, upptäckt utomordentliga musikaliska anlag. Urso intogs vid konservatoriet och efter några års studier reste hon tillbaka till Amerika, der hon hänförde sina landsmän med sitt tjusande spel. Nu har hon återvändt till Paris, och mamsell Theresa, som hittills varit för parisan e cn elektrisk sol, bleknar och försvinner för den verkliga solen, violinspelerskan Urso. För gurmander. I Paris börjar man nu på allvar införa björnkött såsom en stående handelsvara. En slagtare har helt nyligen i Paris utställt en lefvande björn, som inom kort skall slagtas och köttet sälias skålnpundvis. Hen