Dagens Nyheter – 23 januari 1866, sida 2

säker på att icke behöfva beklaga er öfver er lott. — Jag skall göra mitt bästa, genmälde den unga flickan. Sedan Samuel, på sätt vi nu berättat, presenterat och rekommenderat sin slägtinge, drog han sig tillbaka. Så snart Rolf blifvit ensam med de båda flickorna, visade han Honorina ett litet rum, der hon skulle ha sin sängplats, och som låg intill Johannas kammare. Derpå återkom han till denna sednare och sade: — Jag skiljs nu från dig tills i morgon, kära barn; det är icke passande att jag stannar hos dig längre. Jag tackar himlen att det blott dröjer några dagar till den tid, då jag opåtaldt kar få vara hos dig hur mycket jag behagar. Johauna uppgaf en suck, ett tecken att hon lika ifrigt som Rolf längtade efter deras förening geuom vigselns band. Den unge mannen fortfor: — Inom en stund kommer Samuel upp hit med ljus och middägsmåltid. Om du för öfrigt vill ha någonting, behöfver du endast vidröra den här fjedern. Rolf begaf sig nu in isängkammarn och öppnade en liten chiffonier, hvars lådor voro fyllda af guldmynt. Han stoppade en handfull sådana i sin ficka och gick sin väg, efter att ha tryckt en lång och glödande kyss på Johannas panna. Det dröjde icke många minuter, förrän gubben Samuel kom och uppdukade på bordet i matsalen en måltid, som Johanna tyckte vara alldeles utomordentligt läcker. Van som hon var vid den tarfliga mat, hon sjelf fått laga åt sig hemma, måste hon naturligtvis bli öfver raskad öfver den miingd olika rätter af det dyr