Dagens Nyheter – 22 januari 1866, sida 3

scdrika Bremer Den 31 dece umber IStö. I tidens har gick årets sol till hvila; Uti en annan verld Den uppgår äter för att framåt ila Sin strålbelysta färd. Rikt det förtlutna var på skiljda öden AT sorger och af fröjd, Mon i dess afskedsstund stod ännu döden Med lian hotfullt höjd. Eu lefnadssol gick ned i elfte timma Af ett för t år; Och vid det nyas tet bleka strimma Pet dystra ropet går: Iton är ej mer, hvars namn till efterveriden Sin bana länge fann; Ilon, som af tusende tar saknadsgärden. Utur vår syn försvann. 1j endast snillet till odödligheten Fredrika Bremer bär! Nej. menskokärleken, välgörenheten kun skönare beskär. Väl mig! — I de tta klara, milda öga lön gång jag blickat har, Hört denna röst. — O! hur jag drömde föga Att ren den tystnad var! — Din ande forskande till hjertan trängde. som till nationers håg: Ditt svaga väsen Dig ej utestängde Irån mödor, berg och våg. ln pilgrim vandrade du ut kring jorden Med länctan åter hit: Och skatten at Ditt vetande till Norden Du skänkt med ospardt nit. Du är ej död — du lefver! — Ack, Ditt minne — Den största ärestod, — Är vårt i Dina verk, i hvarje sinne. Som dygdens lif förstod. Och reser Svea marmorn öfver griften Der hiertat hvila får, Som slog så varmt för arma likars skiften. Och nu ej mera slår, Dock tåren, som på kalla urnan glindrar Än mera dyrbar är, Då den i högre sterer åter tindrar Bland stjernors ljusa här.