Markisen såg hastigt upp. — Ni! ropade han; och det visste jag ingenting om. — Hvarken ni eller någon annan, svarade Rolf. Hela verlden är okunnig om detta äktenskap. — Gift! upprepade herr Thianges, och när blef ni det? — För sex år sedan. — Hvar är er hustru? — Det vet jag inte. — Ni har då öfvergifvit henne? — Vi skiljdes åt med ömsesidigt begifvande. — Är det länge sedan? — Det skedde ett år efter värt giftermål. — Och har ni icke haft några underrättelser om henne sedan dess? — Nej, icke alls. — Kanske ni är enkling... — Det är möjligt, men jag har ingen visshet i det afseendet, och som vår lagstiftning står på så låg ståndpunkt, att man hänger personer, som råkat begå den förseelsen att gifta sig med en annan, medan cns hustru ännu lefver, så kan ni väl förstå att jag, för att undvika ett sådant obehag, mäste vara betänkt på en annan utväg. Deri har ni rätt. Men hvad tänker ni göra? Jag vill gifta mig på samma sätt som det tillgår i komedierna. — Aha! är det fråga om det, utbrast markisen, då återger jag er hela min aktning. -— Tack! sade Rolf smålcende. (Forts.)