Dagens Nyheter – 22 januari 1866, sida 1

Royal, och ända sedan den dagen har jag haft all möda ospard för att upptäcka er vistelseort, Jag har, såsom ni väl kan förstå, velat förbereda er på den annalkande stormen. Alla mina mått och steg ha varit förgäfves, och det må då ej förefalla er underligt att jag är öfvermåttan glad åt att nu se er här och att ha fått meddela er mina bekymmer. — Markis, sade Rolf; ni har rätt, en stor fara hotar oss, denna qvinna är fruktansvärd. — Ni är af samma tanke som jag. Så mycket bättre. — För det första, ser ni, tyckes mig denna Antonia förstå sin roll utomordeutligt väl och spela den med sällsynt skicklighet; om hon dertill är ung och vacker... — Mycket ung, mycket vacker och framför allt mycket förförisk, afbröt honom markisen. — Nå väl! fortfor Rolf, då har hon de allra största utsigter att vinna framgång och inflytande hos en sådan man som Filip af Orleans. — Ni är nu öfvertygad om sjukdomens tillvaro, sade markisen; har ni något botemedel deremot? — Icke ännu, svarade chevaliern, men ni kan vara säker på att jag snart skall utfinna ett sådant. Det bästa vore om vi kunde hitta på ett medel att undergräfva italienskans kredit, hvilken, i parenthes sagdt, tyckes mig ej ha haft tillräcklig tid att stadga sig ännu. Dock vare sig vi finna detta medel eller ej, ha vi alltid ett annat qvar, som är osvikligt... — Hvilket då? — Ett kompaniskap. — Med italienskan? — Ja.