Dagens Nyheter – 22 januari 1866, sida 1

— Ser ni det der ärret? sade regenten till mig, det är spåret efter åskan som träffade de fallna englarne. Rolf kunde icke hålla sig från att skratta. — Den Filip är mästerlig!... mumlade han. — Småningom, återtog markisen af Thianges, blef afgrundsanden mindre lysande, förbleknade och försvann slutligen helt och hållet, vi voro åter insvepta i samma mörker. Likasom genom ett trollslag tändes den lilla lampan igen, men när vi sågo oss omkring, syntes intet spår efter satan, och italienskan kastade sig med fördubblad ifver på knä framför sin padda, som tycktes sofva. Regenten var nog artig att låta mig leda sig under armen, då vi gingo tillbaka in i matsalen. — Markis,, yttrade han till mig; hvad säger ni om allt detta? Kan ni tänka, att denna förtjusande qvinna lofvat sätta mig i nära förbindelse med en af helvetets förnämsta andar, som skall lära mig konsten att förvandla kol till diamanter! Jag tror vi kunna vara ense om att sedan nu ett blidt öde fört denna Antonia i min väg, er vän chevaliern af Tremblaye förlorat all betydelse, och kanske är det klokast att jag undandrager honom mitt beskydd och skickar honom på Bastiljen... Eller hvad tycker ni, markis ? — Dessa ord förstenade mig, jag stod stum en stund, och det skulle ha varit mig alldeles omöjligt att yttra ett enda ord. Lyckligtvis släppte hertigen min arm, utan att afvakta mitt svar, och gick att egna sina omsorger åt ett par fruntimmer som svimmat af förskräckelse under besvärjelseakten. Jag lemnade Palais