Dagens Nyheter – 20 januari 1866, sida 3

tern obeslöjad framträdde till ramphen och sjöng en duett med den scn, som var frukten af en brottslig förhindelse mellan henne och — hennes egen broder, Hun oberakucliga och obestämda begreppen äro om anständigheten på scenen, äfven hos publikens orakler, skola vi omnimna med ett släende bevis. I ett med mycken omsorg skrifvet beriktigande säger vår förnämste smakdomare (1 Lo Heiberg: Om Väådevillen) att tålamodet föregick honom då man påstod att han nuder namnet Trop skildrat en beryktad plankstrykare; som han icke ens ville låta stiga öfver sin trö anständig publik Hvilket makalöst yttrande för de hrr kritiker, som icke känna mer at an: ständigheten än de lärt utavtill. Förfa taren skule alltså begå en oanständighet, när han på scenen framställer personer, som han icke vill mottaga hemma 1 sin bostad. Månne Oehlensehläger skulle hafva i sim våning emottagit trälarna Karker och Skofte, eller falskspelarne Stahl och Felsen? Skulle Herz velat umgäs med de deporterade, och månne Schiller skulle velat införa Carl Moors kamrater i sin familj? — Och likväl var Heiherg i flera andra afscenden icke mycket sträng i sina fordringar på anständigheten. Han öfversatte sjelf är 1832 Den skönaste dag i lifvet, och oaktadt publiken allvarligt protesterade mot detta stycke, som gränsade bra nära till det sedvanliga begreppet om anständighet, så återupptog Heiberg pjesen är 1854, och nedlade den icke förr än den blef uthvisslad flera qvällar å rad. Vi skola icke uppehålla oss vid tillgjordhetens ywterligheter. Som cen rolighet vilja vi blott nämna, att vid de resande konstnärssällskaperna funnits skådespelerskor, som så vil kände småstadsboarnes anständighet, att de vid el och ämatr mindre inför en stor och uppförandet af En söndag på Amager, uteslöto versen, der Lisbeth nämner den bare Sverkp. Tillgjordheten har ingenting att göra med den naturliga blygsamhetskänslan, efter hvilken begreppet anständighet må rätta sig, och den förutsätter närvaron af en oren inbillningskraft, som icke kan afhålla tanken, att vid den minsta anledning söka upp det orena. Som bekant är står sedligheten icke högst i de länder, der man kläder dansöserna i gröna trikåer och behänger marmorstatyerna med fikonblad och gipsdraperier, och när muselmannen finner det oanständigt att qvinnan visar sig obeslöjad, så är det uppenbart derföre, att hans egen orena böjelse i hennes blick och småleende gerna ser något som strider mot anständigheten. ooocEn oren tankeföljd hos åskådaren kan konosten icke förebygga, och den är följaktligen icke heller förpligtigad dertill. När konsten döljer och beslöjar hvad den icke bör framställa, så är den utan skuld, om också åskådaren på egen haud läter tankarna gå utom scenen, eller bakom slöjan, ty konsten kan blott beslöja, icke tillintetgöra det som anständigheten icke täl att se. Den kritik, som tadlar ett dramatiskt arbete, för det att man, när man ser det, lätt kan komma att tänka oanständigt, är alltså oberättigad, såvidt framställningen icke lägger an på att man skall tiuka så. Då vi lagt vigt på att det är framställningen, som utmärker anständigheten, hafva vi tillika betecknat vår uppfattning af stridsfrågan i det andra trojanska kriget. Vi hafva förut uttalat den mening att Den sköna Helena — oaktadt stycket i dess fransyska gestalt är i högsta grad oanständigt på — Folkteatern, både från bearbetarenus och de spelandes sida, blifvit framställd på ett sätt, som allsicke nedbryter publikens moralitet, och vi ha ej, som de andra Köpenhamusbladen, sett nägot försök att framställa lättfärdigheten i gemen gestalt; men det är ju solklart, att icke blott den sköna Helena och Paris, utan äfven Orestes, Calchas, Parthenis, Leona, och hvilken af de medspelande som helst, kunde hafva gjort framställningen oanständig, tv det kan skådespelaren alltid. Det, finnes icke ett teaterstycke så anständigt, att det icke i detsamma gifves tillfätle till såväl oanständigt spel, som till oanständig kritik, när skådespelaren eller åskådaren söker dercfter, men ett sådant sökande är oberättigadt, både på scenen och bland äskädarne. Skådespelaren skall naturligtvis icke återgifva något annat än det som författaren gifvit honom, och detta skall han återgifva så konstuärligt som möjligt, och det gemena är icke konstnärligt. Hvarjehanda nyheter. v