Dagens Nyheter – 20 januari 1866, sida 2

rummet. Om någon vill se honom, får han det blott han följer med mig... Fruntimren uppgåfvo nöga rop och herrarne upphörde att skratta, utom jag, såsom ni naturligtvis kan förstå, min käre chevalier... Efter fem minuters tvekan beslöto sig vid pass tio personer för att åtfölja hertigen. Jag var en bland dem. Vi gingo in i ett stort rum, öfver hvars väggar, beklädda med helsvart tyg, en liten lampa, som hade sin plats under en kupa af mattslipadt glas, spred ett högst sparsamt sken. Ett slags skrank, för tillfället uppfördt, skiljde rummet i två delar. På ena sidan derom funnos hvilsoffor för damerna och stolar för oss karlar; på den andra sidan sågs ett bord. hvarpå den lilla lampan, jag nyss omnämnde, stod bredvid en kristallskål, fylld med mycket klart vatten. — Sceneus anordning var icke dålig, inföll Rolf. Markisen af Thianges fortsatte: — Hvar och en tog plats. Fem eller sex minuter förflöto, hvarpå det svarta draperiet å andra sidan om afbalkningen veks undan och en qvinna visade sig. Det var Antonia Verdi. Hon tycktes mig vara ung och skön. Hon hade en åtsittande klädning, mycket kort och urringad, d. v. s. långtifrån anständig. Hennes rika svarta hår böljade kring de nakna axlarue. Hon gick fram till bordet och släppte någonting i vatte.skålen, men jag kunde icke urskilja hvad det var. Regenten satt bredvid mig; han lutade sig fram och hviskade i mitt öra: — Ser ni? — Ja, ers höghet, svarade jag, men jag vet icke, hvad jag ser.