Dagens Nyheter – 18 januari 1866, sida 3

Article Image
Hvarjehanda nyheter. Anekdot om fristian FX. Danska konungen var för en tid sedan nära att komma i cachotten., Saken berättas på följande sätt: Konuung Kristian promenerade med en af sina bröder på en väg, som kallas Smedelinien, en gångstig, som går rundtomkring den ena hälften af Köpenhamns ecitadells yttre graf. Plötsligt anropas han af en patrullerande soldat, emedan man icke får promenera på Smedelinien utan särskilt tillständskort. Den raske Jens frågade på sin bonddialekt: Har De Tegn? Majestätet förstod icke riktigt frågan, men Jens förstod å sin sida icke heller svaret. Så mycket begrep konungen likväl, att han skulle Vagtew, alldenstund Högstdensammes pästäende att han vore konungen, ej gjorde något intryck på bonddrängen, i hvars instruktion det stod, att ingen fick gå här utan tecken. En kompromiss ingicks likväl, och man valde — icke vaktkorporalen, utan citadellets kommendant, general Ilegerman-Lindenerone till skiljedomare. Sålnuda slapp Haus Majestät något vidare straff och tilltal. Denna historia påminner om en anekdot, i hvilken hufvudrolen tillägges gubben Rosenkilde, likväl icke såsom skådespelare utan som ett fyndigt och qvieckt hufvud. Det var före 1848, då icke blott Smedelinien,, utan äfven sjelfva citadellet jemte Langelinie voro stängda för allmänheten, såvida man icke hade särskilt tillståndsbref. Då hände det en dag, att Rosenkilde promenerade ute vid Toldboden med en bekant; de blickade bort till Langeliniens inbjudande promenadväg och fingo lust att gå derin. Men, invände den andre, jag har icke något tecken; har ni — aDet skall väl gå för sig ändiä, svarade gubben. De närmade sig nu ingången till. Langelinie, men lik en Cerberns stod den patrullerande soldaten der med sitt: Har De Tegn?, — Nej, lydde genast den onämnde andres sannfärdiga svar; iute jag,. — Nej, den herren följer med mig, inföll Rosenkilde med all den förnämhet och (Grandezza som han använde i sina kammarherreroler. Den beskedlige skyltvakten intogs af vördnad och lät dem obehiudradt passera. Dominospelets ursprung. Traditionen berättar att detta allmänt omtyckta spel blifvit uppfunnet under G:teårhundradet eter. Kristi födelse. Två tiggarmunkar i det berömda klostret Monte Casino hade för någon liten förseelse blifvit inspärrade i samma cell, och då de der funno tiden mer än lofligt läng, hittade de på ett spel, hvartill de begagnade små hvita stenar, förmodligen krita, som de skuro fyrkantig och betecknade med svarta puukter. Dessa fyrkastiga bitar ställde de bredvid hvarandra så att de bildade rader efter en viss beräkning. Sålunda höllo de sig muntra. Men då abboten strängt bevakade dem, hade de öftverenskommit att så fort de hörde buller i korridoren högt läsa upp första versen af aftonpsalmen: Dicit. Dominus Domino .. Längre kunde de icke utantill utan stadnade alltid vid ordet Domino. Och då detta upprepades många gånger, kallade de slutligen sitt nya tidsfördrif. Domino. Då de efter utståudet straff åter började sina vandringar, lärde de italienarne detta spel, sålde åt dem sådana hvita fyrkantigt skurna och med svarta punkter försedda små stenar, visade dem de olika sätten att ställa dem tilsammans, 0. s. v. Sålunda blef det nya spelet snart bekant öfverallt under det namn munkarne gifvit det. Sednare började man arbeta de s. k. brickorna af träd, metall, ben, elfenben o.s.v. Men först i medlet af förra ärhundradet spridde sig dominospelet till utlandet, först till Frankrike samt derifrån till Tyskland och BEugland. I Paris har hvarenda CafeÅ ända ned till de simplaste mnäringsställen upptagit detta spel, med undantag af det förnäma Cafe Tortoni och några dylika ställen. Mest spelas det på Cafe de la Regence; och Paris, Rouen och Poitiers äro de tre städer som berömma sig af att ega de skickligaste dominospelarne. En misshandlad spetsfabrikör hade nyligen inför en engelsk domstol instämt en enkefru Charlotte Burton, med yrkande om ansvar på henne för det hon illa slagit honom. Spetsfabrikören omtalade inför domstolen att han kändt fru Burton sedan tjugu år tillbaka, och att hon för tre år sedan börjat konkurrera med honom i spetstillverkning. Innan hon bhlef sin

18 januari 1866, sida 3

Thumbnail