Dagens Nyheter – 18 januari 1866, sida 2

oo Vi kunna ej gifta oss här, fortsatte Rolf. Ar det dig icke likgiltigt, kära barn, om vårt — Jo, svarade Johanna. — Men å en annan sida sade herr Tremblay, vill jag inte lemna dig ensam i detta hus under den tid som åtgår innan alla de för äktenskapliga föreningar oundgängliga formaliteter hinna iakttagas. Du har väl ingenting emot att följa mig?... — Nej, genmälde den unga flickan. — Jag behöfver icke upprepa för dig, fortfor Rolf, att din person är mig helig, och att jag betraktar dig som en syster, till dess vår förening blifvit bekräftad genom presterlig välsignelse . ... — Rolf, hviskade Johanna, jag har fullt förtroende till dig... — Vi resa således, återtog chevaliern, så snart min helsa tillåter det, och jag känner på mig, att jag inom kort blir frisk: intet botemedel verkar så hastigt som lyckan!... Emellertid, lemna mig icke, ty för hvarje minut som du tillbringar hos mig, min älskling, blir jag starkare. Samtalet fortsattes emellan de unga tu; men från detta ögonblick utgjordes det endast af kärleksglam, hvilket vi icke anse värdt att här återgifva. Tio dagar efter de händelser, som omtalats i de första kapitlen af denna berättelse, var Rolf i det närmaste återställd. Petit-Chastel hade änyo blifvit Johannas egendom. En vagn, förspänd med fyra hästar, väntade utanför porten, och Jakob stod stolt på bron. Rolf kom ut med sin fästmö och hjelpte henne stiga upp i