Dagens Nyheter – 18 januari 1866, sida 2

— Ja, det gör jag fullt och fast, men min tro har derföre ingen likhet med hopens. — Hvad menar du? — Jo, hvad som hos svaga själar åstadkommer förskräckelse och misströstan, väcker hos mig glädje och tillit. — Jag förstår dig icke. — Jag skall straxt förklara mig tydligare. Min öfvertygelse är att godt och ondt nästan ständigt vexla här i verlden och att sällheten är ett barn af förtviflan. Jag skrattar derföre åt olycksprofetior och ju dystrare det förflutna varit, desto mera hoppas jag af framtiden... — Detta var en besynnerlig åskådning af lifvet! afbröt honom den unga flickan. — Den grundar sig på erfarenheten, fortfor Rolf, och hvad mera är, på min egen erfarenhet. Vill du, min älskade drottning, skall jag bevisa min sats genom de händelser vi tillsammans genomlefvat? Ja, svarade Johanna, bevisa om du vill. , eller rättare, tillade hon småleende, om du kan. — Hör mig då. — Behöfver jag försäkra dig om att jag lyssnar uppmärksamt? — Du erinrar dig under hvilka förhållanden jag gjorde mitt intr: äde i ditt hem. .. — Ja, det kan. du vara säker på. — Natten var mörk... Stormen hven.:. Seinen, som svällt öfver sina bräddar, hade nyss uppslukat min stackars skjutskarl, då jag bars döende ur min vagn... — Allt detta eger tyvärr sin riktighet. (Forts.)