Dagens Nyheter – 17 januari 1866, sida 2

XVIII. Svaren från Paris. I samma ögonblick det uppträde vi nyss låtit våra läsare öfvervara, tilldrog sig i det stora gästrummet, red en ryttare i galopp på vägen mellan Paris och Saint-Germain. Utanför PetitChastel höll han inne sin af svett drypande springare. Ryttaren kastade sig ledigt ur sadeln och band sin häst vid en jernring, som var fästad i muren, hvarpå han tvenne gånger lät portklappen ljuda. Sedan Rolf sagt till Johanna: inför Gud och din aflidna moder är du min trolofvade! tryckte han för första gången sina läppar på den unga flickans panna. Hon spratt till vid ljudet af portklappen och skyndade med ifver att öppna porten. Den ankommande var ingen annan än Jakob. — Lefver han ännu? frågade den hederlige gossen med mycken oro och ängslan. — Ja, svarade Johanna gladt, han lefver, och Gudi vare tack och lof, han är räddad! Jakob skulle gerna ha velat omfamna den, som gaf honom denna goda underrättelse, men han vågade det icke, och dessutom var han mest angelägen om att få tala vid sin husbonde. Med ett språng var han vid dörren till det stora gästrummet, och med ett annat stod han vid Rolfs säng. Chevaliern räckte honom sin hand. Jakob öfverhöljde denna med glädjetårar, i det han mumlade: — Jag visste väl, jag, att jag skulle återfinna er i lifvet ; :