Dagens Nyheter – 17 januari 1866, sida 2

hör oss och välsignar oss, frågar jag er om ni vill blifva min hustru!... Johanna svarade icke; hon kunde icke svara. Den lycka, som träffat henne, var alltför stor, alltför oväntad. Glädjen, hvilken hastigt gjort sitt inträde i hennes af sorgen öfverfyllda hjerta, hade uti detta åstadkommit en häftig rörelse. Rolf låtsades missförstå arten af den storm han framkallat. — Min Gud! mumlade han med ett uttryck af djup smärta, min Gud! hvarför svarar ni icke? Johanna förde handen till sitt bröst, för att ge tillkänna att hon icke förmådde tala. — Ger ni mig afslag?... fortfor den unge mannen. Ol! om ni afslår min bön, känner jag att jag. dör!.. Johanna hade nu återfått en smula styrka. — Har ni då icke förstått? ropade hon med en röst, som kom direkte från hjertat. Har ni icke förstått, att också jag — älskar dig! Rolf väntade sig detta svar. Dock voro hans glädjeyttringar lika lifliga, som om Johanna gjort honom en alldeles oförutsedd bekännelse. Sedan den första hänförelsen gått öfver, drog han en guldring från högra handens lillfinger och satte den på den unga flickans ringfinger, sägande: — Ifrån detta ögonblick, Johanna, är du inför Gud och din aflidna moder min trolofvadel...