Johannas frågande blick uttryckte tydligt, att hon ej förstod hans mening. Herr Tremblaye förklarade sitt yttrande sålunda: — Ifrån den stund broderiet der borta för mina förvirrade blickar framställde den gudasköna bilden af denna unga drottning, hvilken ni är så förunderligt lik, kände jag mitt hjerta intagas af beundran och förtjusning. När ni första gången visade er för mig, tillhörde er redan detta hjerta, ni var redan då oinskränkt herrskarinna deröfver. Men ifrån den dagen har min kärlek tillvuxit och förädlats af den varma tacksamhetskänsla, ni uppväckt hos mig. Nu älskar jag er med hela den passion, hvaraf min själ är mäktig. Er närvaro har blifvit mig lika nödvändig som luften och solen, och om ninu visar mig ifrån er, då måste jag tillstå, att ni behandlar mig grymmare än om ni låtit mig dö utanför er port!.. Rolf afbröt sig. — Min Gud! stammade den unga flickan, en sådan bekännelse .... vid ett sådant tillfälle! ... — O! återtog Rolf ifrigt, tillfället är väl valdt, ty det är högtidligt!... Då allt störtar samman under era fötter, är icke då rätta ögonblicket inne för mig att sträcka ut handen och säga: Stöd er vid mig — vid miy, som vill värna och beskydda er, så länge ni lefver! ... Johanna, ni har ingen familj, min kärlek skall ersätta denna brist... Johanna, ni är fattig, jag skall göra er rik!.. Min förmögenhet är stor, mitt namn är aktadt, min ömhet för er är ren och varm!.: Johanna, i Guds närvaro, som ser oss, i er mors närvaro, hvilkens ande