Dagens Nyheter – 17 januari 1866, sida 1

denna med ädel stolthet och sjeltförsakelse... ni erinrade mig om, att intet berättigade mig att göra er ett sådant anbud, och jag vill derföre icke vara envis... — Deri gör ni rätt, afbröt honom Johanna. — Jag vill ej i dag förnya mitt erbjudande... — Och jag tackar er derför, mumlade den unga flickan. — Jag vill blott ställa en fråga till er... AJ det svar ni ger mig beror min sinnesfrid... min lefnads lycka... — Tala!... tala! ropade Johanna ifrigt. — Johanna, sade herr Tremblaye med en röst, som på en gång uttryckte allvar och djup. rörelse, har ni ännu skänkt bort ert hjerta? Vid denna så oförutsedda fråga flydde blek-heten från den unga flickans ansigte. En mörk. rodnad spred sig öfver hennes kinder ända upp. till hårfästet. — En sådan fråga... stammade hon. — Ni är förvånad, ni är sårad, skyndade sig Rolf att tillägga, och dock hoppas jag ni straxy skall finua min fråga helt naturlig. Några ord böra vara tillräckliga att rättfärdiga mig i era ögon, och dessa ord, som jag skulle vilja uttala på mina knän, dessa heliga och ljufva ord äro: Johanna, jag älskar dig!.. — Ni älskar mig! utropade den unga flickan med en liflig känsla af glidje och öfverraskning. — Ja, fortfor Rolf, jag älskar er och, besynnerligt!.. jag älskade er redan innan jag ännw hade sett er.