Dagens Nyheter – 17 januari 1866, sida 1

lifvet, min fröken, och måhända ger mig den tacksamhet jag känner rättighet att bedja er om ännu en sak na — Jag hör er, svarade den unga flickan, och om det står i min makt att uppfylla hvad ni ämnar begära af mig, ber jag er vara öfvertygad om att jag skall göra det. — Nåväl, återtog Rolf, glöm a att t jag för er är en främling en okänd, som ni af barmherDHD) tighet mottagit i ert hus... glöm att jag ännu är en ung man... se uti mig i stället cn gammal vän, en bror... med ett ord en person, för hvilken ni sjelf måste vara helig, och som skulle vilja köpa er lycka för priset af sitt lif, samt haf till mig samma förtroende, som ni skulle hysa för denne vän eller bror, hvarom jag talar... Johanna, som icke anade hvart Rolf ville komma, genmälde: — Var lugn, min herre, jag hyser verkligen ett stort förtroende för er, så stort som någonsin en syster för sin bror... — Tack för detta ordet! utropade Rolf. Det ger mig mod att fortsätta. Ni skall ju svara mig dyra syster, med fullkomlig uppriktighet? ... — Ja. — Hvad helst jag än må fråga er om? — Ja. — Ni skall låta mig läsa i er själ och icke misstycka att jag öppnar min för er? Ni skall ieke småle föraktligt, om ni får höra mig uttrycka förhoppningar och önskningar, som ni kanske skall anse för feberdrömmar? . — Var Jugn, svarade Johanna i sorgsen ton, mina läppar kunna icke le!