Dagens Nyheter – 16 januari 1866, sida 3

t d uden lakttages, kan han icke motstå sin önska att ofördröjligen se frågan dragen under allmän hetens pröfning och tager för den skull blade från munnen, som det kallas, och skrider till ver. ket. Det torde allmänt inses, att upplysning är folkets glädje och thronens stöd. Men hurn förhåller sig med upplysningen iSverige? Förnekas kan icke att hos oss mycket på sednare tider blifvit ejordt för folkbildningen: men medgifvas torde ock att densamma likväl icke är sådan den borde och kunde vara. PFolkskolan förmår ieko väcka hå för läsning: det är otänkbart att nuder åldern mellan 6 och 12 år någon skall finna behac uti sådan s selsättning som inlärande af abc-boken, katekesen och torra register uti historia och geograti: mycket nog är, då uti en sådan skola barnet kan förmås att lära läsa rent, skrifva, räkna och minnas det hufvudsakliga af kristonudomsläran, Längre framskriden ålder och annan lektyr fordras till att väcka håg för läsning så att någon upplysning kan vinnas. Men då de som bestimma sig för näringarne redan tidigt måste lemna skolan — de flesta sluta med folkskolau — och derefter uteslutanda använda sin tid i sina yrken, så följer deraf, att de det vill säga flertalet af svenska folkets, politi och allmänna upplysning rättar sic efter den li ning som på deras få lediga stunder funnits passande och varit att tillvå. Sådan läsning utgöres nära nog endast af tidningsblad: men äfven om af dem, utan undantag, vore att inhemta god lärdom, hvilket dock lärer få betviflas, så är likväl förhållandet att åtminstone allmogen, massan af folket, anser sig icke hafva råd att bekosta en för kroppens välbefinnande för tillfället så öfverflödig vara som tidningar, och hvaraf skall den då inhemta upplysning utöfver sin kristendomskunskap? Med sockenboksamlingarne vinnesicke hvad som behöfs, Mera lätt läsning i alla nyttiga ämnen, devibland dagens historia erfordras. Sannt är att riksdagarne företett vackra exempel på upplysning, äfven hos rikets tredje och fjerde stånd; men jag vågar påstå att dylika exempel icke böra gälla vidare än undantagsvis, åtminstone bevisa de föga i det stora hela. För att ett tolk skall kunna anses vara upplyst, bör det väl icke allenast förstå sin kristendom, utan äfven hafva någon kunskap om fäderneslandets styrelseform och egna politiska rättigheter. Nu saknar likväl, som sagdt är, flertalet af svenska folket politisk upplysning, och hittills har det mindre varit i behof af sådan, enär ståndsindelningens ändamål varit att åt hvarje klass i samhället bevara dess politiska rättigheter: men nu och isynnerhet i början efter det berörde förmynderskap i grundlagen upphört och folket är lemnadt åt sig sjelft vid bevakandet af sina samfunds-rättigheter och skyldigheter, synes mera angeläget vara att upplysa detsamma om dess nya ställning. Reformens motståndare hafva framhållit som skäl emot förslaget att demokratien skulle få alltför stor makt om detsamma antoges och att sådant kunde blifva vådligt för thronen. Nå väl! det må lemnas obestridt att demokratiens bakgrund kunde vara mörk : men meddela demokraten sann upplysning och han skall vara den bäste medborgaren, den bäste undersåten. Lika väl som å ena sidan icke kan bestridas att under sistförflutua halfva århundrade tidningspressen utöfvat stort inflytande på flere förhållanden i landet och under nu utkämpade strid om representationsreformen med få undantag iakttagit enihög grad aktningsbjudande hållning, så måste å andra sidan medgifvas, att denna press, beroende af enskild företagsamhet, icke, oaktadt bästa vilja, kan verka allt hvad med periodisk press möjligen skulle kunna verkas, den bättre pressen blir för dyr för den större allmänheten och måste dessutom, äfven den, skötas med afseende på dess ekonomiska behof, det vill säga så att den framförallt vinner afsättning, och den sämre är till äfventyrs billigare, men skadar mer än gagnar. Sedan här ofvan blitvit i korthet antydt, hvad dessutom förmodligen allmänt erkännes, nemligen att något behöfs åtgöras för spridandet af sann politisk upplysning bland äfven de lägre klasserna af det nu i politiskt afseende myndigblifna svenska folket och att detta något förefinnes uti en väl vårdad och billig tidningspress; så framställes såsom önskansvärdt att rikets höglofl. ständer, innan de för sista gången åtskiljas, vilja till den runa de genom representationsreformens antagande ristat och som till kommande generationer i långliga tider skall föra minnet af att, äfven skiljda i stånd, svenska folkets representanter varit förenade i ädla tankar och stora handlingar, att, säger jag, rikets höglofl. ständer behagade anslå en summa penningar till en tidning af tidsenlig tendens och såmedelst till den förra sätta ännu en runa, fastän mera lättfannen, på det att af detta par efterkommande må hafva uppmaning och ledning att ienighet mellan de två kamrarne samt genom ädla och kraftfulla handlingar vårda det arf dem blifvit lemnadt. Kostnaden för tidningen beräknas som följer: På 55,000 hemmantal som finnes i riket (i städerna är )j brist på tidningar) skulle för hvarje 25:te manal kostnadsfritt utdelas ett exemplar, så att hela ipplagan blefve 2,600 exemplar. Tidningen borde utkomma tvenne gången hvarje vecka, tisdagar och redagar, och då en haltveckoupplaga af Sveriges törsta tidning. kostar 7 rdr exemplaret, bör 8 rdr örsiagsvis upptaget ej vara för lågt, hvadan kostiaden för hela upplagan skulle uppgå till 20,8500 dr. Arvode till en bestyrelse samt diverse utgifer, tillhopa 4.200 rdr. Hela kostnaden blefve såleles i rundt tal 25,000 rdr. Då nu bland rikets invånare pågår stor äflan att enom uppoffringar betyga glädje öfver nationalepresentationens ombildning och uppoffring till unJerhåll af den föreslagna tidningen just vore rätta ättet att uttrycka glädje öfver representationsreormen i det man derigenom toge välbehöflig vård m den förhoppningsfulla plantan, nya riksdagsordingen, medan under dess späda tillvaro dyningar fter stormen som frambragt densamma kunna vaa att befara; så bör få påräknas att ettså vackert ;remål för patriotism icke skulle blifva förgätet. möjligt kan icke vara att tidningen i en framtid, åhända ganska snart, bure sig genom gåfvor, preumeration, annonser och försäljning, utan bidrag ån statens sida: i allt tall och om medgifvas måte, att tidningspressen är den lämpligaste organ tt sprida upplysning bland en större allmänhet ch leda den på goda vägar i alla riktningar, helst å organet stode under kontroll af nationens omud, så tycks att ett till så godt ändamål ledande ch jemförelsevis billigt medel icke bör lemnas obeagnadt. mm