Dagens Nyheter – 16 januari 1866, sida 2

ligen vara möjligt, att jag älskar denna unga flicka? Rolf rådfrågade ännu en gång sitt hjertas slag och besvarade derpå sin egen fråga sålunda: — Tärningen är kastad, ödets dom är fälld. Jag är verkligen kär i henne. Knappt hade han uttalat dassa ord, som tycktes sakna allt logiskt sammanhang med hvarandra, förrän dörren öppnades, och Johanna inträdde i rummet. Det stackars barnet hade blifvit mycket förändradt sedan dagen förut. Hennes ansigte, som eljest var rödlätt och gladt, var nu blekt och fåradt af tårar, och de stora ögonen, omgifna af en mörkblå ring, hade en onaturlig glans, en sådan som febern skänker. Detlånga, blonda håret var upplöst och nedföll i rika lockar kring skuldrorna. Då hon inträdde i chevalierns rum, var hon svartklädd från topp till tå och såg på en gång bedröfvad och förvirrad ut. Hon ihågkom den förfärliga anklagelse, hon slungat mot Rolf i första uppbrusningen af sin sorg och förtviflan, och darrade vid tanken på de följder, som denna anklagelse kunnat medföra. : Vi veta, att de känslor, hon hyste för chevaliern, voro mycket varma, och hon förebrådde sig nu det otillbörliga uti att tänka på något annat än modrens död. Hon bemödade sig på allt sätt att dölja sina verkliga känslor och sade med darrande, temligen otydlig stämma: — Ni har önskat få tala med mig, min herre? Här är jag nu. (Forts.)