Dagens Nyheter – 16 januari 1866, sida 2

ädelmod, på sina knän tigger om en stunds samtal med henne. .: — Det skall jag mer än gerna göra! utropade Glaudine; och om ni har ord, som kunna lindra hennes sorg, uttala då dessa ord till henne, min herre: ni gör derigenom en god gerning ..: — Gå, fru, upprepade Rolf, skynda er!,:. — Jag springer! svarade bondhustrun. Och hon gick sin väg. — Jag för olycka med mig, mumlade chevaliern, då han blifvit ensam. Man skulle kunna säga att jag drar blixten öfver de hus, der jag söker herberge ... Jag börjar verkligen tro, att det finnes en Gudl!... Herr Tremblaye försjönk i djupt och allvarligt begrundande. Efter en temligen lång stund återtog han: — Hvem kan säga, om det jag nu ämnar göra är en god handling eller en nedrighet?... Hvem kan dömma eller frikänna mig?... Det förmår ingen... Ingen kan förklara naturen af den känsla jag följer, icke ens jag sjelf...Jag tycker mitt hjerta slår hastigare... Sannerligen jag trodde, det var möjligt... Rolf förde handen mot sitt hjerta och tycktes räkna dess slag. Ett småleende krusade hans läppar, och han fortfor med ett ironiskt uttryck i rösten: — Ja, det slår! ... det klappar som hos ett barn!.:;:. som hos en qvinna!... Filip af Orleans sknlle väl aldrig kunna tro mig om att vara så känslig... och ännu mindre de andra! Hvad de skulle skratta åt mig, om de komme underfund med min svaghet! ... Kan det verk